En riktig snyltare

Växterna är denna världens verkliga producenter. De tar upp näringsämnen och vatten ur jorden och co2 från luften, och med hjälp av solenergi byggs en uppsjö av olika organiska ämnen.

Utan plantornas soldrivna fabriker skulle vi inte ha någon mat, ingen olja eller kol, och inte något syre att andas, för syret är inget annat än en restprodukt från processen. Det skulle såklart inte heller finnas några djur. Fotosyntesen, som det ju heter, är kort sagt genidraget bakom jordens myllrande liv.

Trots det finns det växter som har övergett fotosyntesen. De har slutat att ha vettiga blad och de har slutat att producera det gröna klorofyllet som fångar solenergin. I stället har de blivit bleka parasiter på andra växter. Just nu kan man stöta på en av dem i skogen. Den heter vätteros, och det syftar nog till att den i stort sett lever under jorden och bara dyker upp för att blomma. Vätterosen snyltar på rötterna av hassel, al eller ask. Den ser verkligen udda ut - rosa, köttaktigt naken, eller rent av pornografisk... ja, vi kanske inte skall glömma att blommor i grunden är reklamförsedda könsorgan.

Vätterosen pollineras av humlor. Efter blomningen bildas frökapslar, som plötsligt öppnar sig och slungar ut fröna. På fröet sitter ett litet matpaket som myror tycker om, så de bär iväg med maten, äter upp den och dumpar fröet någon annanstans. Vätterosen behöver alltså hjälp av både ett värdsträd, av humlor och av myror. Ändå finns den.

Gula blommor vid Åsumån

Väg 13 från Sjöbo till Hörby korsar Åsumån strax utanför Sjöbo. Där ställde jag bilen i en parkeringsficka i tisdags, 27/4, och hoppade in i kohagen väster om vägen. Ån slingrar sig västerut mot Björka och Vombsjön, kantad av ängar och ekridåer. Det går att att ta sig fram om man är inställd på att klättra över några stängsel. Det finns gamla stättor här och var som är i behov av upprustning. Naturen vid ån är mycket vacker, och från vägen är det som att stiga in i en annan värld. Björkaåns fiskeförening har en fin hemsida med bilder från ån.

Fisket får vi ta någon annan gång, här handlar det om blommor. Det är mycket gulsippor ute på ängarna. En annan gul art som finns överallt, även här, är svalört. Den kan vara ett jobbigt ogräs på fel ställe, men är ett troget vårtecken.

Små sexuddiga ljusgula stjärnor i gräset är vårlök. Vanlig vårlök har 3-4 blommor med avrundade kronblad på en upprätt stjälk. Den kan stå i stora mängder i halvskuggig betesmark. Ett par ställen på turen såg jag en annan art med spetsiga kronblad och tunna stjälkar och blad som knappt orkar stå upp. Det är dvärg-vårlök. Den är inte lika vanlig, men mycket fin.

I ådalen med sitt skyddade klimat har kabblekan redan slagit ut. Gulare än så blir det inte!
Andra blommor lutar mer åt det gröngula. Ett roligt eksempel som stod i sumpskogen nära kabblekan är gullpudran. Blommorna är små och oansenliga, men bladen runt omkring har samma färg, så gullpudran lyser upp som intensivt ljusgröna fläckar bland de mörkgröna svalörtsbladen.

I samma dunge på något torrare botten stod en av mina favoriter, desmeknopp, som inte gör mycket väsen av sig. Den är liten och mer grön än gul, men blommorna sitter som en liten kub och bladen är eleganta. Den är inte ovanlig, men man måste ha ögonen med sig för att hitta den.

En lokal specialitet

Fläcklungört är lite av en specialitet för Sjöbotrakten. I hela landet finns den bara i vissa delar av Skåne, och just Sjöbo kommun är ett fäste för den här trevliga vårblomman.

Fläcklungörten är dock inte okänd på andra håll. Den odlas nämligen som trädgårdblomma i mer eller mindre förädlade former. Då jag såg den första gången i en dunge ute vid Lövestad trodde jag därför att den hade spritt sig från en trädgård, men floran berättar att den är vild här.

Fläcklungörten har en syster, den vanliga lungörten. Skillnaden är främst de ljusa fläckarna på bladen. Medan lungörten trivs i lummig skog, så klarar fläcklungörten av en torrare och öppnare miljö. Där den växer kan den vara livskraftig, så det är egentligen konstigt at den inte är mer utbredd.

Fläcklungörten blommar redan i april, men fortsätter hela våren och in i juni. Blommorna sitter på en spiral av blomknoppar, så även om varje blomma bara håller ett par dagar kommer det ständigt nya. Det roliga med båda lungörterna är att blommorna är rödlila när de slår ut men sedan blir de blå.

Känner du platser där Fläcklungörten blommar får du gärna skicka ett mail

Blå, vita och gula sippor

Se upp, nu går det fort! För blåsipporna är blomningen snart över och de leverformade bladen håller på att vika ut sig. Jag hittade en riktigt bra blåsippslokal i går, när jag gick på en bit av den gamla banvallen mellan Sjöbo och Övedskloster. Blåsipporna växte här och var i skogen, men allra bäst uppe på banvallen. Det är kul att övergivna anläggningar faktisk kan berika naturen.

Den mest dominerande vårblomman i skogen är vitsippan. Ibland står det några klungor ute i betesmarkerna också, men i bokskogen bildar vitsipporna en tät matta, som till eksempel i Lövestads Åsar.

Baksidan av kronbladen har ofta en rosa ton och sällsynt kan hela blomman vara ljusrosa. Vitsippan är nog allra vackrast innan den slår ut helt.

Rött färgämne kan även finnas i bladen. Då ser man vilka blad som hör till samma individ, det är nämligen så att vitsippan sprider ut sig med hjälp av krypande jordstammar, så blommor från samma stam är genetisk lika.

På bördigare, fuktigare mark växer gulsippan. Den blir aldrig lika dominerande som vitsippan men växer ofta mer gruppvis. Annars liknar gul- och vitsippan varandra i blad och växtsätt. De tillhör också samma botaniska släkte, nämligen Anemone. Blåsippans blad är helt annorlunda och den är enda nordiska representanten för ett annat släkte, Hepatica. Artsnamnet är nobilis som betyder ädel.

På danska kallas alla tre för anemoner, medan det vi kallar anemoner på svenska är främmande medlemmar av anemone-släktet som odlas i trädgården. Växtnamn och språk kan vara mycket rörigt.

Överraskning vid Äsperöd

Det mesta av Sjöbo kommun ligger i mellanbygden. Inte skogsbygd och inte jordbruksslätt, men mitt i mellan. Risbygd, kallades det också förr. Här fanns många så kallade stubbskottängar där man tog hö, men där det även fanns buskar och träd som höggs ner med runt 10-20 års mellanrum. De flesta lövträd klarar den behandlingen, och svarar genom att skicka upp en mängd nya, kraftiga skott. Till exempel ask, lönn, alm och lind kan på det sättet hållas buskformade men ändå leva i generationer. Det klena virket och riset användes till gärden och till bränsle. Hassel, som är buskformig av natur, gynnades i stubbskottsängarna, och de raka hasselkäppar var mycket användbara. Träden gjorde dessutom nytta till lövhö och genom att resten av bladen gav ett näringstillskott till ängen.

Systemet kallas för stubbskotsbruk, och även om det har varit mycket vanligt i våra trakter, så är det ett brukssätt som övergavs helt under 1900-talet därför att det kräver mycket handarbete. Många av de småskogar som ligger i jordbrukslandskapet är gamla stubbskotsängar som har växt igen. På Hörjelgården söder om Äsperöd har naturskyddsföreningen genom 30 år återskapat en stubbskottsäng som är någon knapp hektar stor.

Det var just dit jag var på väg i går, då jag strax utanför Äsperöd fick syn på en spännande dunge. Jag svängde in till en gård som låg intill och frågade ägaren om jag fick titta. Vad som uppenbarade sig liknar inget mindre än ett välbevarad forntidslandskap.



Dungen eller ängen är av storlek som ett fotbollplan. Den består mest av jättegamla hasselbuskar, med lite avenbok, al och enstaka lind i kanterna. Idag nyttjas området som betesmark, men karaktären av löväng är bevarad med lagom spridda träd.

Ägaren sa att det hade börjat sprida sig nässlor i ängen. Det visar på för mycket näring, som kan komma om betesdjuren gillar att stå på en viss plats. Man kan komma till rätta med det genom att börja ta hö, då för man bort näring. Men vem tar hö i en löväng nuförtiden?

Jag skall ta reda på mer om den här platsen. Kolla på gamla kartor och prata med gamla människor och se om det går att få fram någon historik. Det får bli ett nytt inlägg så småningom!

Sällan ser man så stora och grova hasselbuskar.


Under hasslarna blommar vårlöken, en vanlig fast lite oupmärksammad vårblomma. Det skall bli kul att se vilka växter som dyker upp längre fram på våren.

Vår på Hörjelgården

Lördag den 17. april kl 10.00 till 16.00 är det vårbruksdag och öppet hus på Hörjelgården. Det blir plöjning med två hästekipage och olika andra aktiviteter. Föreningen Hörjelgårdens vänner har arbetsdag, och alla är välkomna att hjälpa till med att städa i lövängen eller bygga nya flätgärden. Arbetshanskar finns att låna. Du kan också bara komma och titta på eller sätta dig med matkorgen. Kom ihåg att klä dig efter vädret.

Under dagen blir det guidade visningar i Hörjelgårdens marker. Våren är sen i år, men de första vårblommorna har slagit ut.

Hörjelgården ägs av Naturskyddsföreningen i Skåne. Här har i många år drivits naturskola och lägergård. Tyvärr ligger den delen av verksamheten på is för tillfället, eftersom Hörjelgården för ett par år tillbaka blev av med årliga bidrag från Riksantikvarieämbetet och Region Skåne. Projektet UT i Sjöbo jobbar för att hitta nya möjligheter för verksamheten, och under tiden gäller det att hålla i gång markvården och jordbruket.

Så kom och visa ditt stöd på lördag!

Här ska det plöjas

Skogsbingel lyser klargrönt i skogen.

Vitsipporna håller på att slå ut

Och den allra första gulsippan är på väg

Skärpning!

Alla Sjöbos kor och hästar måste ha vinterfoder. Förr fick de hö, nu för tiden får de mest hösilage: hårdtpressad halvtort gräs som plastas in i 8-10 lager med plastfolie. Hösilage är ett bra foder, och skörden är inte beroende av stabilt torkväder. Plastfolien är gjort av polyeten (PE) som kemisk består av enbart kol och väte. Om den eldas upp i en förbränningsanläggning frigörs bara co2 och vatten. Men det är en del hösilageplast som aldrig kommer dit.

Nu på våren ser man den vita trasiga plasten lite överallt, nere i diket eller fladdrande i en buske. Att någon bit flyger iväg under vintern må vara lätt hänt, men det fins tyvärr allt för många ställen där plasten sprids helt okontrollerad eller till och med dumpas i naturen med flit. Det ser förfärligt ut. Det här ger inte landsbygden ett bra ansikte. När har det blivit ok att sprida plast i omgivningen? Det finns bara en sak att säga: Skärpning!