Ut i Sjöbo

Algblomning

2011-08-17T12:53:00.009+02:00

Det har kommit frågor om badvattnet i sjöarna, som är mycket grönt av alger. Är det farligt? Svaret är ja, det kan vara giftigt, men det måste inte vara det. Halten av olika gifter är omöjlig att avgöra utan en analys, och det är inget som mäts rutinmässigt. Därför finns det bara ett allmänt råd att ge:
Står man i vatten till knäna och inte kan se sina fötter, då ska man inte få vattnet i ögonen och absolut inte svälja det. Det betyder också att småbarn inte ska bada. Hur mycket alger det är på badplatserna kan variera från dag till dag.

Jag har undersökt mer om alger, och berättar nedan. Tack till Vibeke Lirås på Länsstyrelsen i Skåne för hjälpen.

Vad är giftalger?

Algerna i de skånska slättsjöarna är en blandning av många olika arter. Vissa är oskadliga, vissa kan producera giftiga ämnen. Det är bland de så kallade blågröna algerna at det finns giftiga arter. Blågröna alger är en äldre benämning, mer korrekt kallas de cyanobakterier. På ett sätt är de spännande – de är nämligen några at Jordens allra äldsta livsformer och har funnits här i 3 miljarder år!

Undersökningar i Sövdesjön från tidigare år har visat att ungefär hälften af algmassan brukar bestå av blågröna alger. I Vombsjön kan det vara upp till 80 %. Något liknande gäller de övriga skånska slättsjöarna. Det är ont om undersökningar av hur mycket gift – algtoxiner – som dessa cyanobakterier faktisk producerar. Det kan variera mycket beroende på precist vilka arter som dominerar, men det kan även variera inom samma art. Läs mer om algtoxiner här . Toxinerna mäts inte i de rutinkontroller som kommunen tar av badvattenkvaliteten. Här mäter man den vanliga hygieniska kvaliteten, alltså bakterier.

Som vanlig badgäst är det tyvärr omöjligt att avgöra hur giftigt vattnet är när det är grönt.

Har algblomningarna blivit värre?

Ja, det har de om man jämför med t.ex. 1950-talet. De senaste tjugo åren har problemen varit konstanta, möjligen med en liten förbättring i vissa sjöar. Tidpunkten och omfånget av algblomningen kan variera från år till år beroende på vädret, men i princip är det algblomning varje år i de sydskånska sjöarna. Algblomningar förekom även förr, men bara vissa år och troligen inte lika massiva. Algblomningarna orsakas av för mycket närsalter i vattnet. De två viktigaste näringsämnen är kväve och fosfor. Samspelet mellan de två är komplicerat i vattenmiljön. Cyanobakterierna har förmågan att själva ta upp kväve från luften och gynnas därför fram för allt av fosfor.

Varför blir det inte bättre även om vi har reningsverk?

Den stora källan till fosfor i vattenmiljön är avloppsvatten från hushållen. I dag fångas det mesta fosfor i kommunale reningsverk, och även enskilda avlopp har blivit mycket bättre under de senaste decennierna. Vattenkvaliteten i bäckar och åar har snabbt förbättrats, men i sjöarna har vi fortfarande algblomning. Det beror på att det mesta av den fosfor som under årens lopp har hamnat i sjöarna finns kvar där, och mycket av det cirkulerar i det biologiska kretsloppet. Dessutom är algblomningarna en ond cirkel, därför att algerna skuggar för bottenvegetationen, som annars skulle bidra till sjöns tillfrisknande. Populärt sagt har man en gång rubbat sjöarnas balans, och då tar det mycket lång tid att återställa den.

Så småningom lagras fosforn i bottenslammet, där den inte längre är åtkomlig för algerna. Hur lång tid det tar innan vi kommer att se en riktig förbättring af algproblemen är mycket svårt att säga, men det bör gå långsamt framåt. I Ringsjön har man försökt hjälpa naturen på traven genom att ta upp stora mängder ”skräpfisk” – mört, braxen m.fl. Då får man upp en del näring och fram för allt blir det fler djurplankton som i sin tur äter alger – och då mår bottenvegetationen bättre. Då kan man skapa en positiv cirkel i stället för en negativ.

Var finns blåsippan?

2011-04-07T11:05:00.031+02:00

Blåsippor på Frualids klippväggar.

Just nu blommar en av naturens mest kända och älskade blommor, blåsippan. Den finns ganska många ställen runt om i kommunen, men hur vanlig är blåsippan egentligen? Det kan du vara med att ta reda på!

Känner du en eller flera platser med blåsippor vill jag be dig rapportera in det på mail martin.stoltze@sjobo.se eller telefon 0734 24 27 47. Frågan gäller blåsippor i naturen, inte i trädgårdar.

Rapportera följande:
1) Var ligger lokalen?
2) Hur stor är lokalen? - är det bara en fläck eller syftar du på ett större område?
3) hur många blommande blåsipsplantor finns inom området? Är det ett stort område kan du räkna en liten del och sedan göra en uppskattning.
4) gärna en kommentar om miljön. Är det en slänt, är det platt, vilka träd dominerar.
5) ifall du känner platsen sedan länge, skriv då gärna om du menar blåsipporna har ökat eller minskat eller varit stabila.

Du kan sätta ut platsen på olika sätt, antingen:
- ange platsen i förhållande till några punkter som går att hitta på kartan, t.ex "300 m sö om..."
- gå in på eniros kartor http://kartor.eniro.se/ och gör en punkt med en kort beskrivning och maila sedan länken som skapas. Detta är ett mycket smidigt sätt att rapportera på. Du kan lägga in fler fynd på samma kartlänk. Se exempel här http://kartor.eniro.se/m/aponA
- Har du tillgång till GPS kan du helt enkelt ange koordinaterna i mailet.

Jag ser fram emot många svar, och kommer sedan att publicera en karta över blåsippan i Sjöbo här på bloggen. Uppgifterna matas också in artportalen http://artportalen.se/ . Är du redan bekant med artportalen är det naturligtvis allra bäst om du matar in dina fynd själv.

Uttdrag från artportalen 7/4 2011. Blåsippan måste finnas på fler ställen än så!

Fem gratis föredrag!

2011-03-02T18:07:00.008+01:00

Ladda ner progammet som PDF

Studiefrämjandet och Sjöbo kommun bjuder nu på fem föredrag om natur, forntid och trädgård.

Redan tisdag den 8 mars kommer en av de främsta experterna i kulturlandskapets historia, Urban Emanuelson, och berättar om landskap i Sjöbo, Skåne och Europa.

Sedan följer berättelser om gamla träd, livet i sandmarkerna, om fornfynd och om trädgården vid Kulturens Östarp.
Ladda ner progammet som PDF

Natur och kulturmiljö i Sjöbo får stöd från Leader

2010-12-08T16:38:00.012+01:00

Projektet UT i Sjöbo kan se fram emot ett tätare samarbete med några av besöksmålen i kommunen från och med mars 2011.

Leader Ystad-Österlen har nämligen utlovat stöd till en förstudie med titeln ”Landskap, kunskap, framtid”. Leader är ett EU-program för landsbygdsutveckling. Det kommer att beviljas 239.000 kr ur en total budget på 436.000 kr. Den resterande del av kostnaderna är egenfinansiering, som främst bärs av Sjöbo kommun. De övriga deltagare är:

Hörjelstiftelsen, som driver verksamhet på Hörjelgården. Kulturen i Lund, som driver Kulturens Östarp. Färs Härads Hembygdsförening, som driver hembygdsgårdarna Hallsberg, Brandstad prästgård och Lilla Rödde textilmuseum. Stiftelsen Skånska Landskap, som förvaltar skånska strövområden och även driver naturskolan Gladan vid Snogeholm. Under mars och april ska en person från varje ställe arbeta med att ta fram nya aktiviteter och skapa kontakt till nya målgrupper. Det ingår även studiebesök på liknande anläggningar i Småland och Halland, nämligen kulturreservaten Linnés Råshult och Äskhults by. Sedan är det meningen att de goda idéerna ska provas vid en rad arrangemang under maj, juni och juli. Det ska vara aktiviteter för skolor, kommuninvånare och turister. Bland annat är det tanken att bjuda in byalag, markägare och andra lokala krafter. Resultaten av förstudien kan leda till en ny ansökan om ett längre projekt inom Leader. Förstudien ska även ge ett underlag för Sjöbo kommun för hur man i framtiden vill stötta och hjälpa besöksmålen, och hur de kan vara en resurs för skolorna.

Projektet UT i Sjöbo jobbar redan med liknande frågor, men med stödet från Leader får besöksmålen större möjlighet att själva vara med i utvecklingsarbetet.

Som projektledare för UT i Sjöbo ser jag mycket fram emot några spännande månader under 2011! / Martin Stoltze

Snökanonen är skarpladdat

2010-12-02T11:12:00.006+01:00

"Snökanonen från havet" har hela dagen haft siktet inställt på södra Skåne. Det har varit kraftiga snöbyar med lite uppehåll emellanåt, men fram mot kvällen började det snöa ihålligt i Lövestad, där detta skrivs. Det har kommit ett par decimeter på 3 timmar. Sammanlagt ligger det runt en halv meter. Det mest konstiga var att det också åskade flera gångar!

Här kan du se hur det såg ut kl 11.00, 17.40 och 20.10 Vill du följa med själv kan du göra det på DMI's radarbild

Varför får vi så mycket snö?

2010-12-01T09:16:00.027+01:00

Plötsligt blev det vinter. Media letar i lådan med kaosrubriker, men med tanke på att kalendern bara visar första december är det nog klokt att spara några av rubrikerna tills senare.

Ändå måste man ju säga att det är ovanligt med så mycket snö redan nu. I natt föll det 20-30 centimeter, och just nu vräker det ner utan för fönsterna i Sjöbo. Hur kan det bli så? Vart tog den globala uppvärmningen vägen?

Uppvärmningen fortsätter helt oavsett att vi för tillfället har en köldknäpp. SMHIs hemsida har många bra bakgrundsartiklar om väder och klimat, och där kan man läsa att 2010 globalt ser ut att bli det varmaste året hittills i historien.

När vi har det kallt här beror det på att kall polarluft för årstiden har trängt ovanligt långt ner över Europa. Gränsen mellan polarluft och tempererad luft följer inte samma breddgrad hela vägen runt om jorden. Vanligtvis ligger den längre norrut över Europa än över Sibirien eller Canada. Här i södra Skandinavien brukar vi få in lågtryck från väster så här års, men ibland ändras tryckförhållanden i atmosfären över Nordatlanten, och då styrs de milda västvindar längre söderut. Det öppnar i sin tur för den kalla polarluft från nordost. Meteorologerna talar om "negativ nordatlantisk occilation", medan resultatet med ett bra folkligt uttryck kallas ryssvinter. När vi har det ovanligt kallt så brukar andra ha det ovanligt milt, och så är det också nu. I Grönlands huvudstad Nuuk ska det regna de kommande dagarna, och i staden Iqaluit i arktisk Canada är det +2 grader där det brukar vara minus 20.

När den kalla luften från nordost passerar Östersjon tar den upp fukt från havet, som fortfarande är 5-6 grader varmt. När luften når land bildas snöbyar, som kan blir riktigt kraftiga och som gärna vill komma på rad. "Snökanonen från havet" kallar SMHI det. Det är olika var snökanonen träffar, men om man tittar på danska vädertjänsten DMIs radarbild från i förmiddags kan man se att södra Skåne och Danmark fick sig en riktig fullträff.

Kommer ryssvintern att hålla i sig? Det vet meteorologerna inte. Polarluften kan ligga "fel" en hel vinter, så som den gjorde flera vintrar i början av 80-talet, men ger kylan väl vika kan det bli omslag till helt vanlig skånsk vinter, med skiftande lågtryck från väster.

Nu måste jag ut och ta lite bilder - publiceras här under dagen.

Vilda Västern i Skåne

2010-11-18T13:25:00.012+01:00

Hade någon idag kommit på idén att göra en stor öppen gruva i kanten av natursköna Fyledalen hade det varit dödfött. Men nu finns den där, den nerlagda kvartsgruvan vid Eriksdal. Den har blivit en egenartad naturupplevelse och en mycket intressant geologisk lokal. Bitvis skulle gruvan kunna funka som location till en western, med sina eroderade raviner och en fargskala i vitt, svart, turkos och rostfärgad.

Det som har hämtats vid Eriksdal är inte guld, men sand. Dock inte vilket sand som helst. Det är mycket rent och finkornigt kvartssand, som har avlagrats i en kustmiljö under juratiden för sådär 150 millioner år sedan. De flesta lagren från den tiden har hårdnat till sten, men sanden vid Eriksdal har aldrig varit utsatt för tillräckligt stort tryck. Mellan sandlagren finns tunna lager av kol eller kolblandat sand, och genom jordskorpans rörelser har alltihop ställts på ände så att de lager som en gång var vågräta nu står nästan lodrätt.

Det har visat sig att några av lagren är blandade på ett sätt, som bäst kan förklaras med att dåvarande kusten drabbades av en jättelik Tsunami, många gångar kraftigare än den som härjade Thailand och Indonesien 2004.

Kring sandförekomsten finns det lera som innehåller välbevarade fossil från juratidens växter, fram för allt blad av olika arter ginkgoträd. Ett av bladen, som hittades i 1965, var av en art som då var ny för vetenskapen. Vid naturhistoriska riksmuseet i Stockholm pågår forskning, som skall jämföra Eriksdals ginkgoblad med fossil från Kina.

Eriksdals sand har använts till glasproduktion, till filter i industrin, som fyllning i de vita streck på svenska vägar och till verkets egen produkt "Fylefärg" - som massor av hus och stallbyggnader i Skåne har målats med. Även om sanden är naturligt finkornig, så maldes en del av den ner ytterligare till kvartsmjöl, och den delen av produktionen var problematisk. Efterhand som miljömedvetandet växte kritiserades verket hårt p.g.a. buller och spridning av hälsofarligt damm. Då anläggningen samtidigt var ganska föråldrad sålde dåvarande ägaren i 2008 området till Finja Betong AB, som snabbt lade ner verksamheten. Efter något års överväganden har det beslutats att produktionen inte återupptas, och de gamla industrianläggningarna i dalbottnen skall nu snart plockas ner.

Kvar blir själva gruvhålet. Medan verksamheten pågick var det tillträdesförbud medan det i dag ligger som lite av ett ingenmansland, tillhåll för flockar av korpar. Spår i sanden visar dock att någon rider eller går här ibland. Det är en spännande fråga vad som kommer at hända med området i framtiden. Naturen har redan tagit över, och kommer att göra så i ännu högre grad. Genom det som på ett sätt var ett övergrepp på Fyledalens vackra dalsluttning har vi fått en ny och spännande lokal i kommunen. Backsvalor bygger bon i branterna, vilda bin gräver bon i sanden, och den rödlistade stora vattensalamandern syns i vattnet under gäddnatens blad. Fyleverken är än så länge dåligt undersökt av biologerna, men säkert har fler spännande arter redan flyttat in. Så brukar det vara i gamla grustag och gruvor. Därför skall man inte heller jämna till och försöka dölja spåren.

Du hittar täckten på eniros karta här
All vistelse i området sker på egen risk. Gå inte in på industriområdet söder om vägen.

Länsstyrelsen

2010-11-18T11:37:00.005+01:00

Länsstyrelsens hemsida ger massor av information om naturen i varenda kommun i Skåne. Se lokaler från Sjöbo här.

Helvetesgraven

2010-09-18T21:29:00.057+02:00

Detta är en berättelse som kan börjas på olika sätt och på många olika platser.

På Vasagatan i Stockholm ligger huvudstadens gamla centralposthus där regeringskansliet i dag har 800 anställda sittande i nyrenoverade lokaler. Över fönster och dörrar flyger brevduvor av sten bland slungande bladrankor. Posthuset stod färdigt 1902 som en ytterst påkostnad byggnad.

Påkostat var även apoteket lejonet på stortorget i Malmö. Det har sin förebild i nederländska renässanshus, och byggnaden verkade så extravagant på Malmös då 60.000 invånare att de döpte den till "Teschska palatset" efter byggherren, apotekare John Tesch.
Sedan är det Stortorget 21 i Malmö, Skånebanken på Rosenbad, eller det inte fullt så mastiga kommunhuset i Sjöbo. Alla är uppförda runt förra sekelskiftet med användning av samma rödorange sandsten.

Eller varför inte börja med en olycka? Skånska Dagbladet tryckte 25 maj 1901 ett telegram om en förfärlig händelse. Tre män jobbade i ett schakt i Övedsklosters sandstensbrott. De hade i flera dagar arbetat med att frihugga ett jättelikt stenblock, men det hade inte lossnat helt som planerat, och arbetarna ville därför lägga ännu ett sprängskott under eller bakom. Då släppte stenen plötsligt. Nils Roslund, 36 år gammal före detta husar från Grimstofta, och Måns Jönsson, 37 årig husman från Brandstad, blev båda mosade som insekter under en skosula. Den yngre arbetaren Skog från Åsum kom i kläm med underkroppen och hann skrika på hjälp sekunderna innan han avled.

Männen hade av sin förman blivit tillsagda att stötta blocket innan de företog sig något, men det hade de inte gjort, "det var denna underlåtenhet som förkortade deras liv", noteras det lakoniskt i telegrammet.

Roslund och Jönsson var familjefäder. Roslund efterlämnade en sjuklig fru och sex barn, medan husman Jönsson och hans fru bara hade en pojke. Skog var ogift.

Olycksplatsen ligger i dag under djupt, svart vatten. I bokskogen mellan Övedskloster och Brandstad ligger det övergivna stenbrottet där den utsökta sandstenen till svenska prestigebyggen hämtades. Helvetetsgraven kallas det ibland, men detta namn är egentligen äldre och syftar på ett mindre stenbrott intill, där man på 1750-talet hämtade sten till Övedskloster slott och till andra av Övedsklosters egendomar.

Problemet med Övedsandstenen är att den är täckt av ett tjockt lager av ler och skiffer som först måste grävas bort. Detta var Helvetet. Det omänskliga slitet, vattnet som i skvalpande spannar fick langas upp för stegar, den blöta kylan på vintern, den ständiga risken för ras.

1896 återupptogs brytningen. Metoderna hade utvecklats, vattnet kunde pumpas bort och skiffermassorna köras bort med tippvagnar. 7-8 meter nere kom man åt sandstenen, men den bildade bara ett 2,5 meter tjockt lager. Det var alltså ingen idé att fortsätta på djupet, utan man var tvungen att följa lagret och hela tiden gräva bort ny yta. Tyvärr lutade lagret neråt, ständigt större massor fick avlägsnas, och redan efter ett par år blev brytningen olönsam. Då övergick företaget – Öwedsklosters Sandstensbrott AB – till en ovanlig metod för ett stenbrott: underjordisk gruvdrift. (fortsättas under bilderna)

Ett reklamhäfte från Öwedsklosters Sandstensbrott AB 1905. Innehåller en beskrivning av anlägg och arbetsmetoder, bilder från arbetsplatsen och bilder på ett tjugotal olika byggnader. Vänligen utlånat av Arne Falk, Sjöbo. Finns i kopia på Sjöbo bibliotek.

Under sandstenslagret fanns ett mjukt skifferlager som arbetarna kunde hacka bort för hand. De tog bort så lite som möjligt och fick krypa 5-6 meter in under stenen som mullvadar. Därefter högg man en smal gång in vid varje sida, och längst in sattes en särskilt maskin som på 16 timmar högg en fåra halvvägs genom den 5 meter breda stenbiten. En likadan fåra gjordes från andra sidan, och nu hängde stenblocket endast i taket och ett smalt stycke i bakkanten. Innan någon kröp in och borrade hål underifrån och upp bakom stenen fick den därför stöttas med trästämpor. Troligtvis var det detta som Roslund, Jönsson och Skog hade hoppat över. I hålen lades krut och elektriska tändhattar, mannen kröp ut, stämporna togs bort och stenblocket sprängdes loss i ett stycke med dunder och brak. Blocken vägde ända upp till 150 ton.

Ovanför blocket hade nu bildats ett utrymme där männen på nytt kunde krypa in och klyva blocket i mindre delar på några ton, som kunde lastas på rälsvagnar och dras upp. Gruvdriften kring år 1900 verkar inte ha varit mindre av ett helvete än 1700-talets öppna stenbrott.

Uppe på ytan fanns en stenindustri som var förvånansvärt modern för sin tid. En diamantbesatt såg delade stenen i tjocka skivor, andra sågar delade skivorna i lämpliga block som stenhuggarna kunde bearbeta. Byggnadsdetaljer, kolonner, profiler, vinrankor, gripar, lejon och troligtvis även centralposthusets duvor har formats här ute i bokskogen. Efter de första åren skickade man inte iväg någon oförarbetad sten, utan all tillverkning skedde på plats.

1904 fördes järnvägen fram till brottet via ett sidospår till Landskrona-Sjöbo banan. Efterhand som gruvgångarna blev längre och djupare blev brytningen dock oekonomisk, och 1906 stängde verksamheten.

I dag är platsen fullständigt övergiven. Bokarnas grenar hänger lågt över det vattenfyllda stenbrottet. Man kan inte ana att det under vattnet finns breda gruvgångar som når 90 meter in under skogen.

Bortglömd

2010-08-23T21:48:00.018+02:00

Titta noga på de här bilderna.

De är inte märkvärdiga på något sätt. Det som är tänkvärd är platsen de är tagna: inne i Sjöbo samhälle, mitt mellan Färsingaskolan och Sandbäckskolan, ligger ett litet naturområde som i stort sett får sköta sig själv.

Bilder är tacksamma. Man ser inte att skogsdungen är liten och att det är brännässlor i kanterna. Men gräsbacken, den gamla boken, hasselsnåret och ekorren finns där, mitt i byn. Det mest konstiga var att det inte var några spår av barn som hade lekt där. Inga kojor, inga ditforslade grejor. Sysslar barn inte alls med sånt längre?

En vårtbitare i sängen

2010-08-22T17:47:00.027+02:00

- Hjälp! Det är en skitstor gräshoppa i min säng!

Så lät det i går kväll här hemma.

- Det är ingen riktig gräshoppa, det är en grön vårtbitare och den är köttätande, försökte jag misslyckat pedagogiskt att förklara.

Vårtbitaren kan faktisk bita så det gör ont. Ofredaren internerades i en glasburk över natten och ställde snällt upp till fotografering vid frisläppningen i morse. Den svärdslikande pigg i bakändan visar att det är en hona, det är hennes äggläggningsrör som hon sticker ner i marken.

Hanarna sitter i buskar och träd ett par meter över marken och spelar på eftermiddagen och kvällen. Tzi-zi-zi-zi låter det (lyssna). Med lite tålamod kan man leta upp dem med hjälp av ljudet, men de är svåra att få syn på, för de är precis lika gröna som löven. Om vårtbitaren märker att den är iakttagen gömmer den sig, och försöker man ta den låter den sig dumpa ner och blir borta i gräset. Vårtbitaren kan också hoppa och flyga en bit. Den är en klumpig flygare och brukar landa efter några meter.

Vårtbitaren äter allt möjligt. Andra insekter och larver, men även gröna blad. Den gröna vårtbitaren är den vanligaste, men det finns fler arter, och de känns igen på sina väldigt långa antenner. De äkta gräshopporna är vegetarianer och har korta antenner. Några mindre gräshoppsarter är mycket vanliga och hoppar framför fötterna för varje steg om man går i högt gräs. De är oskadliga släktingar till vandringsgräshoppan, känd från bibeln och från nutida gräshoppsplågar söderut. I den förgångna veckan har vandringsgräshoppor dykt upp på svenska östersjökusten. Det kan hända ibland i sydostliga vindar, men det är ingen risk att de förökar sig här.

Vårtbitaren däremot lägger ägg som klarar vintern i jorden och kläcks nästa vår. Ur ägget kommer ingen larv som hos många andra insekter, men en liten unge som liknar den vuxna vårtbitaren. Nymfen, som ungen kallas, växer genom att ömsa skinn ett antal gånger. Först i vuxenstadiet får den vingar.

Vill du veta mer om vårtbitare och gräshoppor har naturhistoriska riksmuseet nyligen släppt en fin liten bok som heter "Gräshoppor i Sverige - en fältguide". Den kan beställas från bert.gustafsson(at)nrm.se och kostar ca 60 kronor + porto. Du kan se och höra de flesta av arterna här.

Backgräshoppa är en mycket vanlig liten gräshoppa med färg som visset gräs.

Sjögull

2010-08-16T12:21:00.034+02:00

Vackert ser det ut, och namnet är det inget fel på. Sjögull lyser verkligen upp på långt håll där den flyter på vattenytan. Bladen liknar små näckrosblad, men blomman är helt annorlunda. Den har fem fransiga gula flikar och sitter på en tunn stjälk 10 cm över vattenytan. Växten är inte heller i familj med näckrosor, utan med vattenklöver.

Känner du inte till sjögull? Då är det för att den än så länge bara finns i enstaka sjöar i Skåne. Det är art som har sin naturliga utbredning från Centraleuropa till Asien, och den har införts till Sverige som prydnadsväxt. Där den har etablerat sig i naturen kan den vara mycket livskraftig.

Så är fallet i Snogeholmssjön, där de flesta vikar just nu är illgula av sjögull. En införd art som sprider sig på tidigare öppna vattenytor väcker oro hos naturvårdare. Växten är expansiv, kanske till och med invasiv, som det heter.

Å andra sidan har sjögull en ganska lång historia just i Snogeholm. Den hittades vildväxande redan 1888 och hade säkert kommit från Snogeholms slott. Nu 122 år senare är den utbredd, men den har inte tagit över helt, och den har konstigt nog inte spridit sig nerströms i vattensystemet, där Sövdesjön är nästa.

Tittar man på eniros flygbild får man ett bra intryck av vegetationen i Snogeholmssjön. Färgerna är inte riktigt naturliga, men den ljusgröna färgen i sjöns vikar visar i stort sett på förekomsten av sjögull.

Sjögull producerar tusentals frön på varje kvadratmeter yta den täcker. Fröna flyter i början och har taggiga hår som kan fastna på simfåglar, men konstigt nog ser fröspridningen inte ut att vara effektiv. I de sjöar sjögull finns verkar den ha inplanterats av människan, och sedan sprider den sig vegetativt genom att skott flyter runt och rotar sig.

Runt om i landet har man lite olika uppfattningar om sjögull. I sjön Åsnen i Småland har den spridit sig så mycket att länsstyrelsen i Kronobergs län ser det som ett allvarligt bekymmer. Den trivs vid vattendjup på upp till 3 meter, så störst utrymme får den i grunda sjöar. Även naturvårdsverket har uppmärksammat arten i en rapport, där det beskivs olika erfarenheter med att skörda sjögull.

Det skulle vara praktisk taget omöjligt att utrota sjögull i Snogeholmssjön. Man får betrakta den som ett etablerat inslag i växtligheten. Möjligen kan den begränsas genom skörd. Men dyker den upp i Sövdesjön eller på andra ställen i vattensystemet kan man fundera på om man skall försöka att få bort den. Nu vet du i alla fall hur den ser ut!

Heinge strövområde

2010-08-16T11:10:00.005+02:00

Heinge strövområde är en lite bortglömd pärla i nordöstra delen av Sjöbo kommun.

Det 93 hektar stora området ligger 5 kilometer norr om Lövestad. Från vägen mellan Heinge och Heingetorp är det skyltat där en grusväg leder in till strövområdets parkering. Till fots kan man nå området via Skåneleden.

Hitta strövområdet på Eniro

Strövområdet ligger kring en bit av Djurrödsbäckens dålgång. Här möts ett ålderdomligt kulturlandskap med varierad natur, och det är mycket vackert även utan för strövområdets gränser.

Ut över Skåneleden finns mindre stigar runt i området, en del av dem är markerade med vit färg, men markeringen är ganska svår att följa. Man får upptäcka området på egen hand med hjälp av kartan nedan. Klicka på kartan, då får du upp en större bild som går att skriva ut, eller hämta en kopia på turistinformationen i Sjöbo.

Ystads Allehanda har gjort ett besök i Heinge strövområde.

Frualid

2010-07-21T12:11:00.026+02:00

Backen Frualid vid Öved är en speciell plats på många sätt. Inte för att den särskild hög, toppen är bara 105 meter över havet, vilket är lägre än åkerlandskapet några kilometer norrut. Från grusvägen över höjden har man ändå en underbar vy över Vombsänkan. I väster glittrar Vombsjön och långt bort i söder bildar Romeleåsen en obruten horisont.
I vintras när det var mycket snö och klart väder var här vackert som en på en fjällvidd.

Kör man från Skartofta ner mot Öved ser man att det är något ovanligt med backen. Den skogsklädda norrsidan bildar en brant båglinje på ett sätt som inte liknar något annat i landskapet. Närmar man sig branten uppifrån upptäcker man att det är lodräta stup på många ställen, och därunder en rasbrant av lösa stenar. Stenarna är bruna och ibland lite bubbliga som lava - och det är precis vad de är. Frualid är inget annat än rötterna av en gammal vulkan. Själva vulkantoppen är borta sedan länge. Branten är alltså knappast en kraterrand, som den ibland kallas, men berg som står kvar efter att omgivande sand och skiffer har vittrat bort.

När var Frualids stenar flytande lava? Geologerna ger inget exakt svar, men de skånska vulkanerna - det finns nämligen fler - var aktiva under det som heter juraperioden för 146-176 miljoner år sedan. Någon kan vara yngre. Detta var i början av dinosauriernas tid, då världskartan såg helt annorlunda ut. Alla jordens kontinenter hade varit samlade i en enda jättekontinent som geologerna kallar Pangaea, "alljorden". I jordens flytande inre samlades under årmiljonerna ett överskott av värme och tryck under den enorma landytan. Så småningom bröts Pangaea sönder i de kontinenterna vi känner till i dag. Det hände centimeter för centimeter, men ändå utlöstes omfattande vulkanism och jordbävningar i sprickzonerna. Mellan Nordamerika och Europa öppnade sig en spricka som blev till Atlanten. Den breddas fortfarande med 2,5 cm om året, och vulkanutbrottet nyligen på Island var en följd av detta.

Läs mer om kontinentaldrift.

Även inne på kontinentalplattorna fanns gamla sprickor, ärr från tidigare händelser, som började röra på sig. Europas största sprickzon går rakt genom Skåne. Den kallas för Tornquistzonen och sträcker sig från Norge till Svarta Havet. Öster om zonen ligger urberget nära ytan, så som det gör i större delen av Sverige. Väster om zonen har jordskorpan sjunkit ner flera kilometer, och ovanpå finns lager av sand, kalk, lera, kol och annat som har lagrat sig i skiftande miljöer. I brytningszonen har mindre block rört sig upp eller ner, som när två isflak gnuggar mot varandra. En bit av jordskorpan som lyfts upp kallas en horst och motsvarigheten är en sänka. Så bildades bl.a. Romeleåsen och Vombsänkan som man blickar ut över från Frualid. Höjdskillnaderna har varit mycket större, men berg har vittrat ner och sänkor fyllts ut. Detta har pågått under mycket långa perioder, och det är inte helt över. Jordbävningen i Skåne 16 december 2008 var en hälsning från Tornquistzonen.

Under tiden Pangaea splittrades rörde Tornquistzonen på sig för allvar och magma trängde upp i sprickorna. Att smältan verkligen nådde ytan vid Frualid ses av att stenarna kan innehålla blåsor eller likna förvriden slagg, precis som lava från aktiva vulkaner. Ingen vet hur stor vulkanen blev, eller hur länge utbrotten pågick.

Svartbräken växer på de skuggade klippor.

I branten växer bok och avenbok tät, med inslag av döda och omkullfallna träd. Vita, målade blomsymboler på träden i kanten av området betyder att skogen är biotopskyddad. Här kan den särskilt kunnige hitta sälsynta skalbaggar och mossor och även en del mindre vanliga blomväxter. Skånska specialiteter som Månviol, aklejruta och lundviva finns t.ex. i området, tillika med ett stort bestånd av det ovanliga gräset skogssvingel. Nedanför branten finns en långsmal sjö som kallas Vassen. Den är uppdämd som extra vattenmagasin till kvarnen i Öved, och en gång har det istället runnit en bäck i dalbottnen.

Det knyter sig ett sägen till Frualid, namnet betyder "frubacken", och frun - eller liafroan - var en trollkvinna som umgicks med traktens bönder.

Vägbeskrivning:

Utmed sjön, nedan för ravinen, går en mycket vacker promenadstig. Den kan nås antingen från Övedskloster eller från vägen genom skogen öster om Frualid (Stenbrottsvägen). Från Övedklosters parkering går du först upp till kyrkan genom allén (en upplevelse i sig), korsar kyrkogården och följer sedan vägen till vänster ner förbi kvarndammen. Där tar du vägen till höger på norrsidan av dammen. Efter 350 m viker en väg av upp till vänster, men du fortsätter rakt fram mot ett hus. Här svänger en stig ner till höger över bäcken, och sedan vänster, där du snart ser fördämningen som bildar sjön Vassen. Nu följer du stigen utmed sjön, medan Frualids rasbrant blir högre ju längre du går. I början står en mängd döda almar, sedan tar bokskogen vid. Där sjön tar slut - den är 1,2 km lång - följer du stigen förbi en djungel av manshöga pestskråpblad (sommartid). 300 meter från sjön svänger stigen höger och lätt uppför. Här finns en parkeringsmöjlighet som är en alternativ startpunkt. Från platsen, som mer är en liten glänta än en parkering, går en stig upp mot överkanten av branten. Stigen är svår att hitta i början där det har växt upp ett boksnår, men du får titta efter något som liknar ingången till en tunnel i det gröna. Så fort du har hittat stigen är den enkel att följa. Efter några hundra meter kommer du nära ett antal stup där det gäller att ha koll på småbarn. Den övre stigen försvinner efter ett tag, så vad du kan göra är att gå rakt fram tills du ser odlade fält och sedan följa trädridån bort från branten. Här finns det nässlor på en kort sträcka, men njut av utsikten mot Vombsjön. 200 m från branten når du en grusväg som går över backen. Utmed vägen växer nasslor där du kan hitta den ovanliga klängande växten nässelsnärja som inte har några rötter i marken, men lever helt parasitisk på nässlorna. Följ vägen till höger tillbaka till kyrkan och parkeringen. Turen är på ungf. 6,5 km. Vägen över backen går utmärkt att cykla på.

Ystads Allehanda har varit på besök på Frualid. Läs artikeln här.

Trollfrun på Frualid

2010-07-20T11:49:00.032+02:00

Frualids klippravin verkar främmande bland skånska fält, och därför har platsen talat till fantasin. Namnet betyder "frubacken", och frun på tal är naturligtvis ett troll. Folktrons troll är inte stora, dumma monster, men mycket mer människolika.

Så här var det:

På Frualid bodde engång Liafroan. Hon var en trollkvinna, fast hon hade mycket kontakt med traktens folk. Hon gav dem arbete med spånad och liknande, och arbetet var alltid välbetalt. Trollkvinnan blev bjuden till byarnas och gårdarnas gillen, och trots att hon inte sågs där blev all mat som sattes på hennes plats alltid uppäten.

Liafroan nöjde sig inte med att äta. Hon hade även ett förhållande med en bonde borta i Araskoga by, som hör till Brandstads socken. Tule hette han, och han hade besökt henne på backen genom lång tid, även om han hade egen fru där hemma. Liafroan verkar ha varit ett helt igenom hederligt troll, utom detta att hon förvred huvudet på en gift man.

Hustrun undrade så klart var Tule höll till om nätterna. Till slut bad hon drängen att följa efter sin husbond. Drängen lyckades smyga sig på lagom avstånd i någon timme, medan bonden gick från Araskoga till Frualid. Då de kom fram till berget stannade Tule, upptäckte drängen och frågade vad han gjorde där. Drängen svarade som sant var att han hade blivit skickad av bondens hustru. Då bad Tule drängen att följa med, men förmanade honom att inte smaka på någon mat som sattes fram, och inte heller lägga sig om han fick se en iordningsställd säng, hur trött han än blev.
Drängen såg inte mycket i mörkret, men när han fick syn på en bäddad säng kom han ihåg bondens varning och la sig inte. I stället kastade han sin kniv på den, och då hördes ett ljud som om kniven föll i vatten. Drängen blev stående stilla hela natten, och när det ljusnat såg han att han befann sig på ett utsprång ovanför bäcken, just där den hade sina djupaste höljor.

När Tules hustru fick veta vad som hänt erkände bonden allt, även sådant som inte drängen hade sett. Han försäkrade att han gärna skulle vilja bli kvitt trollkvinnan, om han bara kunde. Då rådde hustrun sin man att be trollkvinnan om lov att få bli hemma medan han sådde och fram till skörden var bärgad. Det ville Liafroan inte neka. Hustrun gav då sin man en påse med ekollon och sa att det var säden han skulle så. Tule åkte till Vollsjö hästhage och sådde, för han tyckte inte att sådan säd passade på åkern. Hela sommaren och den följande vinter stannade han hemma.

Våren därpå gick Tule hemma i Araskoga och plöjde, men då kom trollkvinnan till honom och frågade varför han brutit sitt löfte, och inte kommit till henne föregående höst. Han svarade att säden han sått endast hade börjat komma upp ur jorden och ännu inte var färdig att skörda. Liafroan började förstå att hon hade blivit lurad. Under samtalet tornade sig åskmolnen på himmelen, och trollkvinnan blev orolig och fruktade att hon inte skulle hinna hem. Hon kunde inte springa så fort på grund av de två små nystan hon bar, sa hon. Då förstod Tule att hon menade att hon väntade barn. Trollkvinnan började ändå att springa, men då hon kommit till Blå-sten vid Öveds ängar träffades hon av en blixt som dödade henne och klöv Blå-sten i två delar.

Tule blev förlåten av sin fru. Han hade ju varit som förtrollad! Hans ekar växte upp och står kvar vid Vollsjö på det ställe som än i dag heter Tuleslund.

-------

Sägnen om Liafroan finns i olika former, och återges på skrift redan 1624 i en beskrivning över Färs härad som lämnades till danska kungen. Det mesta av berättelsen här är hämtad från riksantikvarieämbetets fornminnesregister, som även innehåller lite sägner som knyter sig till platser. Texten har omarbetats för bloggen. Den bäck som drängen kastade sin kniv i rann nedanför ravinen, där den uppdämda sjön Vassen nu finns.

Vitabäckskärret

2010-07-19T12:20:00.020+02:00

Vitabäckskärret är en liten botanisk pärla i Fyledalen. Här sipprar kalkrikt vatten fram ur sluttningen, vilket skapar en miljö där många speciella växter trivs: Orkideerna majnycklar, tvåblad och kärrknipprot, den delvist insektsätande tätört, majviva och olika starr och gräs som är mer för specialisten. Lätt att känna är dock darrgräset med sina små hjärtformiga småaks. Naturskyddsföreningen i Färs vårdar Vitabäckskärret genom slåtter. Nyligen har man även avlägsnat gammal fyllnadsjord som täckte en del av kärret. Här kommer man förhoppningsvis att kunna se hur kärrvegetationen återbildas de kommande åren.

Kärret är nog vackrast i maj, då majviva och majnyckel blommar, medan den sällsynta kärrknipproten på bilden här intill (foto: wikimedia) blommar i juli. Även om kärrknipproten är sällsynt bildar den rejäla bestånd där den väl växer, för till skillnad från andra orkidéer sprider den sig med utlöpare. Särskilt i kärrets västra ände på gränsen till den högre vegetationen växer gott om kärrknipprot som kan vara upp mot en halv meter höga. När detta skrivs 22/7 är blomningen på sitt slut.

Kärret ligger vid foten av dalens norra sluttning, strax väster om vägen som går från väg 11 mot Eriksdal. Man kan parkera med försiktighet vid vitabäckskällan precis där vägen svängar upp i skogsbacken. Härifrån går en kort spång över bäcken och fram till kärret. Alternativ parkering lite längre upp i backen på andra sidan vägen. Blockera ej infarten här.

Hitta Vitabäckskärret på Eniro.

Kärrknipproten syns dåligt från spången, men desto bättre från grusvägen nedanför kärret. Man bör endast gå ut i den blöta och känsliga marken med försiktighet, och inte trampa ner vegetationen. Från kanten av den barmark som har uppkommit där matjord har grävts bort hittar man de flesta av kärrets arter.

Jätteeken vid Övedskloster

2010-07-19T12:07:00.033+02:00

Övedskloster är en av Sveriges finaste rokokobyggnader, och även det historiska landskapet kring slottet är mycket besöksvärt. Den kulturhistorisk intresserade kan beundra byggnader, park och kulturlandskap. Läs mer på Övedsklosters hemsida. Den som är intresserad av djur och växter kan hitta ett flertal ovanliga arter inom slottets ägor. Mycket beror det på att det finns gott om månghundraåriga träd.

Ett av dessa träd är den tjockaste eken som är känd i Sjöbo kommun. Den har en omkrets på runt 6,50 meter i brösthöjd. Du hittar trädet 500 meter väster om slottet, 100 meter från bredden av Vombsjön.

Om du utgår från parkeringen norr om Övedskloster går du först in på gården, sedan tar du trädgårdsstigen öster om slottet. Trädgården är öppen för publik mellan 9.00 och 16.00 alla dagar. Söder om huvudbyggnaden följer du stigen utmed en ståtlig häck, och svänger sedan höger på en stig som i början kantas av lindträd, sedan av bok och ask. Efter 45o meter svänger du vänster på en markväg, som går mot Vombsjön och strandskogen där. Gå 100 meter med öppen betesmark på båda sidorna. Då har du jätteeken strax till vänster om markvägen. Den ser inte så stor ut på håll, men gå nära stammen, då upptäcker du vilken jätte det är.

Hitta eken på Eniros karta

Övedsklostereken är dock långt ifrån Skånes tjockaste ek. Det är istället Kungseken vid Bosjökloster, med en omkrets på mer än 9 meter. Då är den också en ihålig åldring, medan eken vid Övedskloster är frisk och ännu har många års tillväxt framför sig.

I skogsbrynet runt betesmarken du just har passerat finns många andra imponerande träd, både ek, bok, ask och även tre mycket stora tallar. Ekarna kallas "polska ekarna" och lär vara planterade på 1680-talet.

Allt det vanliga

2010-06-08T23:41:00.024+02:00

Hjälp, det går för fort nu! Sen vår och mycket regn har lett till en grön explosion i naturen. Det är som att sitta vid ett restaurangbord medan alla menukortets rätter bärs in samtidigt. Jag vet att majnycklar, lundviva och annat spännande står och blommar på olika fina platser, men de flesta av dem får helt enkelt blomma över utan att jag hinner att se dem.

Naturintresse handlar ofta om det som är ovanligt eller speciellt. Det är inte så konstigt, för många arter är faktisk ovanliga, och det är bra att ha koll på att de inte försvinner. Men volymen av allt det gröna eller flygande eller krypande därute utgörs naturligtvis av det som är vanligt. Triviala arter, som botaniker skulle säga.

Så här års blir man påmind om att det vanliga kan vara det allra vackraste. Maskrosornas dunklot, hundkäxens vita moln. Även om för mycket maskrosor och hundkäx i en naturbetesmark er tecken på att mer känsliga arter har trängts undan.

Närbilden av det hjärtformade fröet överst visar växten lomme, ett av de allra mest triviala ogräsen. Här under är det hundkäx, maskros, teveronika och den lilla eleganta grässtjärnblomma. De två senare är ganska vanliga i dikesrenen, men man måste titta efter mellan gräset för att hitta dem.

Sätt värde på naturbetesköttet

2010-05-18T13:06:00.006+02:00

Tack till djurhållarna, skrev jag i förra posten. Betesdjur är ju en förutsättning för de fina naturbetesmarkerne som vi fortfarande har en del av i Sjöbotrakten. Det är ingen nyhet, och samhället har sedan länge gett ett kontant tack i form av särskilda bidrag till marker med biologiska värden. Varför då ta upp det?

Jo, när jag tittar runt på gårdarna ute i Östra Färs där jag bor, och där mycket av kommunens naturbetesareal finns, kan jag bli lite bekymrad för generationsväxlingen. Många av de som har djur närmar sig pensionsåldern, och det finns även yngre lantbrukare som pratar om att sluta.

Det finns redan i dag naturbetesmarker som är berättigade till miljöstöd, men som inte betas därför att det inte går att hitta någon som vill sätta dit fem kvigor - eller hur många det nu är som behövs. Ofta är det ju små areal, och ett par tusen i stöd motiverar inte altid besväret med att ha djur på fler olika platser.

Om vi vill bevara de bästa betesängarna är det kanske dags att tänka till. Kan man inte skapa en kontakt mellan producenter och konsumenter, där naturvården får ett värde? Köp oxkött från toppklassade, skånska naturbetesmarker - och bevara majnyckeln, slåttergubben och backsippan på köpet! Det kunde bli ett varumärke. I Lunds kommun har en grupp särskild engagerade stadsbor gått ett steg längre och bildat Skånes första koförening. Absolut en kul grej för de som vill, men det är ju lite bakvänd om alla stadsbor skall ha egna kor. Ur natursynpunkt räcker det att de köper kött som är producerad på naturbetesmark. Vi på landsbygden får hitta vägarna och kunderna!

Det är saker på gång lokalt runt om i Skåne, och föreningen "Skånsk naturbeteskött" fick i 2008 pengar ur regionens miljövårdsfond till att utveckla sin företagsidé. Spännande... nu får jag kolla upp lite mer och återkomma.

Tack, djurhållare

2010-05-16T12:22:00.017+02:00

Husdjurhållningen framstår inte alltid positivt i media. Långa djurtransporter eller olyckliga fall av vanvård skapar rubriker. I klimatfrågan kan vi till och med höra om hotet från metanrapande kossor.

Ändå är det god anledning att säga tack till korna, kvigorna och tjurkalvarna. Tack för att ni har ett sätt att äta och trampa som gör att örter och blommor trivs. Utan boskap skulle det skånska landskapet inte bara förlora mycket av sin historia, det skulle också bli tråkigare och väsentligt fattigare på vilda arter.

Naturligtvis är det de lantbrukare som ser till att djuren går på naturbetesmark som verkligen förtjänar tack. Det är ju inte bara att släppa djuren sommartid, de måste skötas om året runt och marken måste stängas. Ibland måste man röja slånbuskar som inte korna klarar av. Egentligen är det inte lönsamt i ett modent lantbruk, men riktigt många lantbrukare gillar att vårda sina naturbetesmarker.

Det hjälper så klart att man kan få bidrag till betesmark som har höga biologiska värden. Utan de så kallade miljöstöden skulle vi inte ha mycket naturbetesmark kvar, men om det inte finns någon som vill åta sig jobbet med att ha djur gör bidragen ingen nytta.

Varför måste det förresten vara nötkreatur, som går i ängarna? Duger inte alla Sjöbos hästar som naturvårdare? Jo, på torra beten kan det gå bra med hästar, men på blöt mark funkar bara nötdjur, och överallt är de att föredra. De har helt enkelt ett sätt att beta på som gynnar floran. Hästar undviker ofta vissa områden medan de betar helt kort på andra. Får kan vara direkt skadliga i känsliga områden. De älskar blommor och örter och kan äta upp just de sällsynta arterna före allt annat.

Orkidéer är några av de mer exklusiva blommorna som kan hittas i fuktiga naturbetesmarker. Humleblomster och Ängsbräsma är mer vanliga men lika vackra.

Fler backsippor

2010-05-12T12:32:00.008+02:00

Min dotter säger att jag har fått backsipps-mani, och kanske det är så. Men det är helt enkelt omöjligt att inte bli förförd av den här osannolika blomman.

Vill du se den själv kan du köra från Sjöbo mot Övedskloster genom skogen. Där skogen tar slut finns en fälad söder om vägen, där det växer runt 1000 backsippor. Länk till karta.

En annan möjlighet är att följa Skåneleden där den passerer Heinge Strövområde. Precis vid vindskyddet är en liten enefälad där det växer 3-400 prunkande backsippor. Länk till karta.

En bra plats precis utanför kommungränsen är Veberöds ljung. Ta väg 11 från Sjöbo och sväng in mot Veberöd vid Klingavälsån. Efter 500 meter finns en parkering på vänster sida med ingång till en liten hed där det fläckvis är så här tät med backsippor:

Prova allra helst att leta upp din egen backsippslokal i kommunen! Börja med att söka efter rätt miljö. Hittar du torra, grusiga naturbetesmarker är chansen stor att du även hittar backsippor. Hör av dig i så fall.

Uppdatering: En backe några kilometer väster om Fränninge visar sig rymma kommunens troligtvis största bestånd med flera tusen plantor. Platsen är svårtillgänglig.

Backsippan - hur vanlig är den i Sjöbo?

2010-05-09T20:39:00.003+02:00

Här om dagen hade Ystads Allehanda en artikel med rubriken "Backsippan hotad i Sjöbo". Backsippan har utan tvivel minskat i antal de senaste decennierna, och ännu mer sett över en längre period. Fullt så illa som artikeln beskriver är läget dock inte.

Bakgrunden för artikeln är att botaniska föreningen i år genomför en rikstäckande kartläggning av backsippan. Den har nämligen minskat i hela landet, och för att kunde följa utvecklingen är det viktigt att ha koll på läget.

Backsippan trivs på torr, näringsfattig betesmark, helst på sluttningar som är naturligt väldränerade. Hotet mot backsippan - och många andra blommor - är tvådelad: för lite bete och för mycket näring. Då tar gräs och maskrosor över och kväver den finare flora. Betande kor är bäst, hästar duger medan får är rena floraförstörarna. De äter upp både backsippor, gullvivor och orkidéer.

Istidens grusåsar kring Sjöbo är bra platser för backsippan, och ännu finns det livskraftiga bestånd åt minstone i kommunens nordöstra del, norr om Lövestad. Jag har sett platser med runt 100, 200 och 300 plantor de senaste dagarna. Mycket glädjande!

(Uppdatering: Ännu bättre lokaler finns norr om Tolånga, där över fem hundra backsippor växer på en grusås, och på fäladen öster om Torps by mellan Sjöbo och Övedskloster. Där har det räknats runt 1000 exemplar.)

På några av platserna kan man dock se hur backsippan trängs undan. Konstgödsel från omgivande marker sprids in på naturbetesarealen och betestrycket är för lågt på några ställen.

Utan miljöstöden till betesmark hade backsippan och andra betesberoende arter kanske redan varit borta. Men stöden är ett grovmaskigt redskap. Gäller det mindre areal tycker jordbrukaren inte alltid att det är lönt att söka, eller att det är lönt att sätta stängsel. Det hade varit bra om man kunde göra en riktad vård på just de platserna där vi vet att spännande plantor växer.

Om du vill leta backsippor själv skall du ut och gå på grusbackar med låg vegetation. Är det mörkgrönt gräs och maskrosor hittar du med garanti inga backsippor. Allemansrätten ger dig lov att gå i hagmark om du inte skadar stängsel eller stör djuren. Vill du in där ingen brukar gå är det ändå bra att fråga markägaren först, han kan ju undra vad du letar efter.

Om du hittar backsippor - eller redan känner till en lokal i kommunen - får du gärna skicka ett mail.

På den här grusåsen norr om Lövestad blommar runt 300 exemplar just nu. Bitvis håller gräset dock på att ta över. Det gäller även på bilden under av en backsippa på Hallsberg vid Heinge.

En riktig snyltare

2010-04-30T21:01:00.000+02:00

Växterna är denna världens verkliga producenter. De tar upp näringsämnen och vatten ur jorden och co2 från luften, och med hjälp av solenergi byggs en uppsjö av olika organiska ämnen.

Utan plantornas soldrivna fabriker skulle vi inte ha någon mat, ingen olja eller kol, och inte något syre att andas, för syret är inget annat än en restprodukt från processen. Det skulle såklart inte heller finnas några djur. Fotosyntesen, som det ju heter, är kort sagt genidraget bakom jordens myllrande liv.

Trots det finns det växter som har övergett fotosyntesen. De har slutat att ha vettiga blad och de har slutat att producera det gröna klorofyllet som fångar solenergin. I stället har de blivit bleka parasiter på andra växter. Just nu kan man stöta på en av dem i skogen. Den heter vätteros, och det syftar nog till att den i stort sett lever under jorden och bara dyker upp för att blomma. Vätterosen snyltar på rötterna av hassel, al eller ask. Den ser verkligen udda ut - rosa, köttaktigt naken, eller rent av pornografisk... ja, vi kanske inte skall glömma att blommor i grunden är reklamförsedda könsorgan.

Vätterosen pollineras av humlor. Efter blomningen bildas frökapslar, som plötsligt öppnar sig och slungar ut fröna. På fröet sitter ett litet matpaket som myror tycker om, så de bär iväg med maten, äter upp den och dumpar fröet någon annanstans. Vätterosen behöver alltså hjälp av både ett värdsträd, av humlor och av myror. Ändå finns den.

Gula blommor vid Åsumån

2010-04-29T21:41:00.007+02:00

Väg 13 från Sjöbo till Hörby korsar Åsumån strax utanför Sjöbo. Där ställde jag bilen i en parkeringsficka i tisdags, 27/4, och hoppade in i kohagen väster om vägen. Ån slingrar sig västerut mot Björka och Vombsjön, kantad av ängar och ekridåer. Det går att att ta sig fram om man är inställd på att klättra över några stängsel. Det finns gamla stättor här och var som är i behov av upprustning. Naturen vid ån är mycket vacker, och från vägen är det som att stiga in i en annan värld. Björkaåns fiskeförening har en fin hemsida med bilder från ån.

Fisket får vi ta någon annan gång, här handlar det om blommor. Det är mycket gulsippor ute på ängarna. En annan gul art som finns överallt, även här, är svalört. Den kan vara ett jobbigt ogräs på fel ställe, men är ett troget vårtecken.

Små sexuddiga ljusgula stjärnor i gräset är vårlök. Vanlig vårlök har 3-4 blommor med avrundade kronblad på en upprätt stjälk. Den kan stå i stora mängder i halvskuggig betesmark. Ett par ställen på turen såg jag en annan art med spetsiga kronblad och tunna stjälkar och blad som knappt orkar stå upp. Det är dvärg-vårlök. Den är inte lika vanlig, men mycket fin.

I ådalen med sitt skyddade klimat har kabblekan redan slagit ut. Gulare än så blir det inte!
Andra blommor lutar mer åt det gröngula. Ett roligt eksempel som stod i sumpskogen nära kabblekan är gullpudran. Blommorna är små och oansenliga, men bladen runt omkring har samma färg, så gullpudran lyser upp som intensivt ljusgröna fläckar bland de mörkgröna svalörtsbladen.

I samma dunge på något torrare botten stod en av mina favoriter, desmeknopp, som inte gör mycket väsen av sig. Den är liten och mer grön än gul, men blommorna sitter som en liten kub och bladen är eleganta. Den är inte ovanlig, men man måste ha ögonen med sig för att hitta den.

En lokal specialitet

2010-04-28T22:27:00.000+02:00

Fläcklungört är lite av en specialitet för Sjöbotrakten. I hela landet finns den bara i vissa delar av Skåne, och just Sjöbo kommun är ett fäste för den här trevliga vårblomman.

Fläcklungörten är dock inte okänd på andra håll. Den odlas nämligen som trädgårdblomma i mer eller mindre förädlade former. Då jag såg den första gången i en dunge ute vid Lövestad trodde jag därför att den hade spritt sig från en trädgård, men floran berättar att den är vild här.

Fläcklungörten har en syster, den vanliga lungörten. Skillnaden är främst de ljusa fläckarna på bladen. Medan lungörten trivs i lummig skog, så klarar fläcklungörten av en torrare och öppnare miljö. Där den växer kan den vara livskraftig, så det är egentligen konstigt at den inte är mer utbredd.

Fläcklungörten blommar redan i april, men fortsätter hela våren och in i juni. Blommorna sitter på en spiral av blomknoppar, så även om varje blomma bara håller ett par dagar kommer det ständigt nya. Det roliga med båda lungörterna är att blommorna är rödlila när de slår ut men sedan blir de blå.

Känner du platser där Fläcklungörten blommar får du gärna skicka ett mail

Blå, vita och gula sippor

2010-04-27T08:05:00.000+02:00

Se upp, nu går det fort! För blåsipporna är blomningen snart över och de leverformade bladen håller på att vika ut sig. Jag hittade en riktigt bra blåsippslokal i går, när jag gick på en bit av den gamla banvallen mellan Sjöbo och Övedskloster. Blåsipporna växte här och var i skogen, men allra bäst uppe på banvallen. Det är kul att övergivna anläggningar faktisk kan berika naturen.

Den mest dominerande vårblomman i skogen är vitsippan. Ibland står det några klungor ute i betesmarkerna också, men i bokskogen bildar vitsipporna en tät matta, som till eksempel i Lövestads Åsar.

Baksidan av kronbladen har ofta en rosa ton och sällsynt kan hela blomman vara ljusrosa. Vitsippan är nog allra vackrast innan den slår ut helt.

Rött färgämne kan även finnas i bladen. Då ser man vilka blad som hör till samma individ, det är nämligen så att vitsippan sprider ut sig med hjälp av krypande jordstammar, så blommor från samma stam är genetisk lika.

På bördigare, fuktigare mark växer gulsippan. Den blir aldrig lika dominerande som vitsippan men växer ofta mer gruppvis. Annars liknar gul- och vitsippan varandra i blad och växtsätt. De tillhör också samma botaniska släkte, nämligen Anemone. Blåsippans blad är helt annorlunda och den är enda nordiska representanten för ett annat släkte, Hepatica. Artsnamnet är nobilis som betyder ädel.

På danska kallas alla tre för anemoner, medan det vi kallar anemoner på svenska är främmande medlemmar av anemone-släktet som odlas i trädgården. Växtnamn och språk kan vara mycket rörigt.

Överraskning vid Äsperöd

2010-04-15T20:54:00.000+02:00

Det mesta av Sjöbo kommun ligger i mellanbygden. Inte skogsbygd och inte jordbruksslätt, men mitt i mellan. Risbygd, kallades det också förr. Här fanns många så kallade stubbskottängar där man tog hö, men där det även fanns buskar och träd som höggs ner med runt 10-20 års mellanrum. De flesta lövträd klarar den behandlingen, och svarar genom att skicka upp en mängd nya, kraftiga skott. Till exempel ask, lönn, alm och lind kan på det sättet hållas buskformade men ändå leva i generationer. Det klena virket och riset användes till gärden och till bränsle. Hassel, som är buskformig av natur, gynnades i stubbskottsängarna, och de raka hasselkäppar var mycket användbara. Träden gjorde dessutom nytta till lövhö och genom att resten av bladen gav ett näringstillskott till ängen.

Systemet kallas för stubbskotsbruk, och även om det har varit mycket vanligt i våra trakter, så är det ett brukssätt som övergavs helt under 1900-talet därför att det kräver mycket handarbete. Många av de småskogar som ligger i jordbrukslandskapet är gamla stubbskotsängar som har växt igen. På Hörjelgården söder om Äsperöd har naturskyddsföreningen genom 30 år återskapat en stubbskottsäng som är någon knapp hektar stor.

Det var just dit jag var på väg i går, då jag strax utanför Äsperöd fick syn på en spännande dunge. Jag svängde in till en gård som låg intill och frågade ägaren om jag fick titta. Vad som uppenbarade sig liknar inget mindre än ett välbevarad forntidslandskap.

Dungen eller ängen är av storlek som ett fotbollplan. Den består mest av jättegamla hasselbuskar, med lite avenbok, al och enstaka lind i kanterna. Idag nyttjas området som betesmark, men karaktären av löväng är bevarad med lagom spridda träd.

Ägaren sa att det hade börjat sprida sig nässlor i ängen. Det visar på för mycket näring, som kan komma om betesdjuren gillar att stå på en viss plats. Man kan komma till rätta med det genom att börja ta hö, då för man bort näring. Men vem tar hö i en löväng nuförtiden?

Jag skall ta reda på mer om den här platsen. Kolla på gamla kartor och prata med gamla människor och se om det går att få fram någon historik. Det får bli ett nytt inlägg så småningom!

Sällan ser man så stora och grova hasselbuskar.

Under hasslarna blommar vårlöken, en vanlig fast lite oupmärksammad vårblomma. Det skall bli kul att se vilka växter som dyker upp längre fram på våren.

Vår på Hörjelgården

2010-04-13T20:01:00.000+02:00

Lördag den 17. april kl 10.00 till 16.00 är det vårbruksdag och öppet hus på Hörjelgården. Det blir plöjning med två hästekipage och olika andra aktiviteter. Föreningen Hörjelgårdens vänner har arbetsdag, och alla är välkomna att hjälpa till med att städa i lövängen eller bygga nya flätgärden. Arbetshanskar finns att låna. Du kan också bara komma och titta på eller sätta dig med matkorgen. Kom ihåg att klä dig efter vädret.

Under dagen blir det guidade visningar i Hörjelgårdens marker. Våren är sen i år, men de första vårblommorna har slagit ut.

Hörjelgården ägs av Naturskyddsföreningen i Skåne. Här har i många år drivits naturskola och lägergård. Tyvärr ligger den delen av verksamheten på is för tillfället, eftersom Hörjelgården för ett par år tillbaka blev av med årliga bidrag från Riksantikvarieämbetet och Region Skåne. Projektet UT i Sjöbo jobbar för att hitta nya möjligheter för verksamheten, och under tiden gäller det att hålla i gång markvården och jordbruket.

Så kom och visa ditt stöd på lördag!

Här ska det plöjas

Skogsbingel lyser klargrönt i skogen.

Vitsipporna håller på att slå ut

Och den allra första gulsippan är på väg

Skärpning!

2010-04-12T22:16:00.000+02:00

Alla Sjöbos kor och hästar måste ha vinterfoder. Förr fick de hö, nu för tiden får de mest hösilage: hårdtpressad halvtort gräs som plastas in i 8-10 lager med plastfolie. Hösilage är ett bra foder, och skörden är inte beroende av stabilt torkväder. Plastfolien är gjort av polyeten (PE) som kemisk består av enbart kol och väte. Om den eldas upp i en förbränningsanläggning frigörs bara co2 och vatten. Men det är en del hösilageplast som aldrig kommer dit.

Nu på våren ser man den vita trasiga plasten lite överallt, nere i diket eller fladdrande i en buske. Att någon bit flyger iväg under vintern må vara lätt hänt, men det fins tyvärr allt för många ställen där plasten sprids helt okontrollerad eller till och med dumpas i naturen med flit. Det ser förfärligt ut. Det här ger inte landsbygden ett bra ansikte. När har det blivit ok att sprida plast i omgivningen? Det finns bara en sak att säga: Skärpning!

Våryra

2010-03-13T22:00:00.001+01:00

Några av gässen har varit här hela vintern, men de blir fler och fler, och i dag har de hörts i luften nästan hela tiden. Det är gäss som har övervintrat längre ner i Europa som har anlänt. Snart skall de fortsätta norrut, många av dem helt till norra Ryssland.

Gässen kan bli så många att de är ett bekymmer för lantbrukarna på många platser i Skåne. Ändå är det något härligt vid vårmyllret. Det märks att gässen tycker att det är på tiden med vår nu.

Sångsvanarna är färre, lite mer exklusiva. De bär huvudet som om de alltid ser fjällvidderna för sin inre blick.

Islossning

2010-03-02T21:49:00.000+01:00

Under en vanlig skånsk vinter pratar vi mycket om blask och gegga. Så mycket större är nöjet vid faktisk att kunde prata meningsfullt om fenomen som dagsmeja och islossning.

Dagsmeja betyder "dagens makt", och det innebär att det töar i solen, även om det inte är riktigt blidväder. Då försvinner snön i lagom takt, utan att ge det brutala bruna vattenflödet som det blir när det hela regnar bort.

Vattnet har stigit i Tolångaån, men inte mer än att det håller sig i fåran. Is och snöklumpar driver med och fastnar på stenar och grundar. Invid kanten bildas nyis på nätterna, vackert och oskånsk.

Prognogsen - den danska som är mest pålitlig här - lovar dagsmeja hela veckan. Fast på danska har det inget namn.

Slädkörning på Kulturens Östarp

2010-03-01T20:36:00.000+01:00

Kommunen brukar ordna olika aktiviteter för barn i sportlovet. En av nyheterna i år var hästkörning på Kulturens Östarp. I programmet hade vi skrivit "med vagn eller släde efter väder", och som du kan se blev det släde. Fast under dagen blev det 6 grader varmt och sol. Det kändes som första vårdagen, och säkert var det sista chans att åka släde på vägarna.

Jenny berättade om hästar och seldon, medan Lars-Göran körde iväg ett lass barn i taget til Alriksgården. Där fanns det lammungar att titta på.

Barn och hästar var glada. Fåren bara tittade på.

Fler spår

2010-02-19T19:03:00.000+01:00

Jag har redan skrivit om alla spår i snön. När snön ligger så länge som nu, så kan man riktigt se hur mycket trafik det är av djur på vissa ställen. Första bilden är från Frualid, där vildsvinen har trampat ett helt nät av vägar.

Inne i ett snår hade svinen gjort en sovplats som en fördjupning fodrad med gräs. Tamsvin som hålls ute gör samma sak, om de har möjlighet.

Här är avtryck av en fågelvinge, kanske en skata. Till höger har det hoppat en mus.

Möss är rädda för att springa ut på öppna ytor, där rovfåglar och rovdjur kommer åt dem. Här har en mus irrat runt mellan torra nässlor. Kanske ligger det näringsrika nässelfrön i snön.

Naturen i Sjöbo har gått på facebook

2010-02-15T17:32:00.000+01:00

Nu kan du bli fan av Sjöbos natur på facebook! Där kan du själv dela med dig av tips, upplevelser eller bilder. Jag kommer att göra samma sak, och när det finns en ny blogpost här kommer jag att länka till den från facebooksidan.

Lodjuret är kvar

2010-02-04T23:11:00.000+01:00

Lodjuret som sågs vid Övedskloster före jul är kvar kring Sjöbo, berättar Ystads Allehanda. Enligt länsstyrelsens rovdjursenhet har lon iagttagats i närheten av Björka, och 1. februari var det naturkännaren Kjell Nilsson som såg lodjuret från sitt köksfönster i utkanten av Sjöbo samhälle, nära Åsumån.

I närheten av huset kunde Kjell Nilsson sedan ta bilder på djurets spår i snön.

Grattis till Kjell Nilsson, som har säkrat bevis på Sveriges sydligaste lodjur!

Kulturens Östarp vintertid

2010-01-22T09:17:00.000+01:00

Bakom det märkliga namnet Kulturens Östarp gömmer sig ett friluftsmuseum som ägs och drivs av Kulturen i Lund, även om det ligger i Sjöbo kommun. Östarp ligger i vackra omgivningar vid Romeleåsens östra fot, närmre bestämt mellan Veberöd och Blentarp - se karta här.

Vid Östarp finns Gammelgården som är bevarat på plats och visar på en skånsk gårdsmiljö från 1800-talet. En vattenkvarn och en stubbkvarn har flyttats dit efter att kulturen köpte området - det gjorde de förresten redan i 1922.

Till Östarp hör också Möllegården, där gårdbrukarna Lars Göran och Jenny bor. De driver markerna med hästredskap av 1930-tals modell. De stora gyllenbruna ardennerhästarna och nordsvenskarna brukar gå ute i hagarna om de inte jobbar. Det finns även kor, får, getter, grisar, höns och gäss på Östarp, och alla djuren är av gamla lantraser.

Vintertid är gården stängd, men Östarp är värt ett besök ändå, särskilt nu när snön ligger så vackert.

Till Gammalgården hör en trädgård, ja egentligen är det två olika trädgårdar i helt olika stil.

Närmast huset finns en fin traditionell bondträdgård med buxbomhäckar och grusade gångar. Lite längre mot väster står tre enorma granar och andra stora träd som planterades i slutet på 1800-talet, då gårdens ägare ville skapa en engelsk park efter tidens mode. Ädelgranen, som då var en sällsynthet, har blivit den amerikanska jätten som den egentligen är. Man får vara tre personer för att nå runt stammen. Egentligen helt malplacerat i en historisk miljö, men en imponerande påminnelse om att tiden har gått.

Kring Östarp finns också inhemska jätteträd. Grova ekar och mångstammiga bokar ger minnen om de vilda skogarna som för flera hundra år sidan täckte landskapet öster om Romeleåsen. Skogarna trängdes undan av jordbruk och betesdjur så att landskapet till sist var nästan naket. Då blev det problem med sandflykt, och de tallskogar som nu är dominerande planterades. Den historien skall jag återkomma till.

Spår

2010-01-18T23:17:00.000+01:00

Några lodjursspår har inte rapporterats, men går man ut i naturen nu kan man hitta alla möjliga andra spår. Ett av de allra vanligaste är märken efter rådjurets klövar.

Visste du förresten att vartenda rådjur i hela Sverige härstammar från Sjöbo? i slutet på 1700-talet utrotades den svenska rådjurstammen nämligen nästan fullständigt, efter att jakten hade frigivits. Enligt källor var det endast kring Övedskloster det fanns rådjur kvar. Då jakten slutligen upphörde kring 1830 spred rådjuren sig åter, och förvånansvärt snabbt återtog de sitt gamla utbredningsområde.

Spår är inte bara fotavtrycken av olika djur. De visar också på hur djuren rör sig och ibland olika saker som har hänt. Man kan hitta en snögrop där en hare har suttit och tryckt eller kanske ett vingavtryck från en rovfågel som har slagit ner.

Men vad har hänt här? Finns det någon läsare som har lust att gissa?

Spåret är inte gjort av något litet djur. Här har det gått bredvid mina storlek 46. (Nej, jag hade inte en mindre dinosaurie med i koppel...)

Lodjur på besök!

2010-01-04T16:05:00.002+01:00

Det var tydligen ett lodjur i närheten av Sjöbo i december. Hans Ramel så lodjuret på bara 25-30 meters håll när han 12. dec satt i ett jakttorn ett par kilometer norr om Övedskloster - slottet som familien Ramel är ägare till. Länsstyrelsens rovdjursekspert Nils Carlsson säger till Skånska Dagbladet att inget lodjur har synts så långt söderut i modern tid, men han bedömer ändå iakttagelsen som trovärdig. Hans Ramel är van jägare och hade bra sikt till lodjuret, han kunde se både de svarta örontofsarna och den korta svansen. Båda kännetecken ses på bilden här, som dock är hämtat från Wikimedia.

Övedsklosters förvaltare Lars Bæksted fick en mer osäker skymt av djuret i mellandagarna, på nästan samma plats. Skogarna vid slottet är ostörda och viltrika, så kanske lodjuret har hittat ett bra ställe att stanna över vintern?

Lodjur kan å andra sidan röra sig långt, så det är kanske mest troligt att den vandrar vidare och möjligen iakttas någon annan stans. Hur som helst kommer den att dra sig norrut framåt våren, anser Nils Carlsson. Den måste till norra Skåne eller längre för att hitta en partner.

Ett lodjur väger bara runt 20 kg. Det är en skicklig jägare av småvilt og kan också fälla ett rådjur, men för människor finns det absolut inget att oroa sig för. Tvärtom behövs en väldig tur för att överhuvudtaget få se ett lodjur. De är skygga och drar sig undan.

Just nu faller det ny snö i Skåne. Om lodjuret finns kvar går det kanske att hitta spår. De liknar kattspår i tredubbel storlek. Se hur spåren ser ut.

Ser du lodjuret eller spår av det kan du kontakta UT i Sjöbo eller Länsstyrelsens rovdjursenhet.

Uppdatering - lodjuret sågs vid Åsum 1. febr.

Guldfynd från Åsum

2009-12-17T21:12:00.000+01:00

Jag lovade berätta om ett otroligt fornfynd från Åsum. Historiska Museet i Stockholm har en sökfunktion på nätet, där man kan se vad de har i samlingarna från vartenda socken i landet. Om det är fina saker brukar det finnas en bild också.

Sjöbotrakten har relativt lite fornminnen, så det var utan några större förväntningar att jag började titta igenom sökresultaten.
Jaha, från Näsby är det minsann några fina vikingatidsfynd, bl.a. en silverskatt med vackra armringar och en myntskatt med europeiska och arabiska mynt. Undangömt vikingasilver finns lite här och var, men kul att vi har något från Sjöbo också.

Men under Södra Åsum poppade det fram en bild som fick mig att hoppa till i stolen. Jag vet mycket väl vad detta är: det är en guldbrakteat från folkvandringstid, runt 500-talet. Motivet i mitten med en häst och ett huvud är typiskt, och jag har själv fotograferat brakteater från Bornholm med precis samma motiv. Brevid hästen är en kort runtekst också, det är inte så vanligt, även om det finns på en och annan brakteat. Men allt det runt om! Mönster i vackert relief, utfört med mycket säker hand för 1500 år sedan. Och bara storleken - så stor är ingen brakteat jag känner till... Det står i bildteksten att guldskivan är 12,3 cm på tvären och väger 100 gram! Det verkar helt omöjligt.

Det visar sig att det bara är jag som inte har lärt topplistan över svenska fornfynd. När man börjar leta blir det klart att brakteaten från Södra Åsum er den största som överhuvudtaget har hittats i Norden (och därmed i världen, eftersom brakteater är en nordisk grej)
Den finns nu i guldrummet på Historiska Museet, där man har ställt ut det bästa av det bästa.

Brakteater är hängsmycken som kan ha suttit i ett hänge på kläderna eller runt halsen. De brukar ha ett ösken, men här har det har trillat av eller kanske avlägsnats med flit. Man tror att de har burits av högt uppsatta personer som tecken på värdighet, inte helt olikt medaljer i senare tider.

Hur i hela friden har järnålderns största guldmedalj då hamnat i Åsum? Kan den personen som har burit den ha bott här? Möjligen, men då har Åsum varit en mycket viktigare plats än vi känner till i dag. Om guldstycket hörde hemma någon annan stans finns det två möjligheter: Det kan ha offrats eller det kan har gömts undan av någon, som kanske inte var rätta ägaren.

Både offerplats och rånare kan man tänka sig vid ett vadställe.

Brakteaten hittades förresten redan på 1800-talet. Den exakta fyndplatsen är okänd.

Uppdatering: Skånska Dagbladet har gjort en bra artikel om fyndet 3. mars 2010.

Kärlek vid ån

2009-12-13T21:55:00.000+01:00

Bor du i Sjöbo samhälle har du nära till kärleksstigen. Ja, så kallas stigen vid ån norr om byn. Vintertid skulle det passa bättre med trollstigen, för det är gott om krokiga, mossiga ekar och ett stort sönderfallet bokträd med läderbruna tickor. Det är många djur och svampar som är beroende av gamla träd. Nötväckan springer runt på

ekstammarna utan att bry sig om huvudet är upp eller ner. Den letar inte nötter men insekter som gömmer sig i springorna.

Gamla träd ger perspektiv på vårt eget korta liv. När de här träden var unga var Sjöbo inte mer än en liten samling hus som ägdes av Övedskloster. Den byn som var värt att prata om var Åsum norr om ån, där medeltidskyrkan fortfarande ligger. Namnet Åsum syftar inte på ån, men på åsarna, höjddragen runt om. Däremot gav byn namn til ån: Åsumån kallas den här, fast detta är ån med de många namn som jag skrev om 25. nov.

Lämnar man kärleksstigen kan man gå långs brädden av ån. Så här års är det tämligen blött. Där vattnet är strömt är det god chans att se strömstaren med den vita hakklappen. Den flyger upp från en trädrot och sätter sig på andra sidan ån, lite för långt bort för att få en bra bild. Den lilla fågeln kan dyka ner till grusbottnen och leta mat. Där finns det kryp även när det är svårt att vara insektsätare på land, och just vid strömfallen hålls vattnet ju isfritt.

Tillbaka vid Åsum möts man av en ståtlig stenbro, 110 meter lång och med fyra valv. Den är byggd i 1764 på beställning av den förmögna Hans Ramel på Övedskloster - han som fick tillnamnet "Bygge-Hans". Ramel sägs ha varit trött på att bönderna la för mycket tid på att reparera sin gamla träbro. Ännu längre tillbaka i tiden var det säkert ett vadställe här som bestämde byns läge. Därför kan platsen ha varit viktig redan i förhistorisk tid. Det är något som tyder på att det är så... I Åsum har det gjorts ett helt osannolikt fynd som du kan läsa om i nästa post.

Sjöodjuret från Ellestad

2009-12-09T22:01:00.000+01:00

Av Sjöbos fyra större sjöar är Ellestadsjön nog den minst kända. Vi delar den för övrigt med Ystads kommun. Bredden är svårtillgänglig på de flesta ställen, men sjön är magnifik, kantad av urskogsliknande sumpskog eller gamla ekar. Här frodas fisk, fåglar, och vilt. Allt samman lockade också hit människan på stenåldern.

Platser där stenåldersjägarna har gjort redskap finns runt om sjön. Flintavslag kan hittas i vattenbrynet.

Sjöbrädden var ordentligt uppbökad av vildsvin. Vildsvinsstammen har ju ökat enormt i Skåne de senare åren. Man ser grävarbetet överallt, men djuren är skygga så det är inte ofta man stöter på dem. Vildsvinen hade rotat upp ett och annat flintavslag. Jag gick långsamt runt med blicken mot marken och plockade upp en handfull då det plötsligt pustade till väldigt nära.

Och där, tjugo meter bort, kom en hel flock vildsvin som inte hade märkt mig. Två svartbruna suggor och 7-8 unga grisar. De blev lika förvånade som jag och stod still i någon sekunds panik, innan de vände runt och bullrade iväg genom buskarna. Vad stora de vuxna är på så nära håll! Man förstår verkligen varför de är farliga om de är skadade. Men ett vildsvin som inte är skadat tänker bara på én sak, att komma bort så fort som möjligt.

När grisarna hade försvunnit i trädridån vid sjön hörde jag hur det plaskade där inifrån, och plötsligt förstod jag vad de höll på med. De simmade ut! Och nu kom de fram därute på vattnet. Det liknade ett livs levande sjöodjur, frustande och ångande med svarta pucklar som böljade upp och ner. De simmade ut och ut länge tills de nästan försvann i det mörka skymningsvattnet, sen hörde jag att de gick i land i vassviken kanske en halv kilometer bort.
I skogskanten luktade det fortfarande skrämd gris.

Vildsvin är ett kontroversiellt inslag i den skånska naturen. De är en del av den ursprungliga faunan, men sköts bort helt under 1700-talet. I modern tid har vildsvin rymt från hägn, och i 1980-talet etablerade de så småningom lokala bestånd i skånska skogar. Under de sista tio åren har de tagit fart. De flesta tycker att svinen har blivit för många. Stora areal med vintergrödor blir förstörda, och en krock med en 150-kilos galt har blivet för vanligt på vägarna. En av orsakerna är att människan faktiskt rör sig mycket mindre i landskapet än hon gjorde förr. Grisarna har många fredliga hörn och de har mycket vintermat från åkrarna i nutidens lantbruk.

Ändå var det här mötet med grisarna en så mäktig upplevelse att kungsörnen, som flög över en stund senare, hamnar i parentes.

Tyge sten

2009-12-06T10:40:00.002+01:00

Det finns gott om sten i de östra delarna av kommunen, men inte så många riktigt stora flyttblock. De flesta blocken ute i åkrarna har klyvts och forslats bort eller användts till byggmaterial under 1800 och 1900-tal.

Tyge sten har inte legat i vägen för någon. Det är en ordentlig rullsten, 8 meter lång och med en vikt på ett par hundra ton. Den ligger i Tolånga ängar, som numera är en bokskog två kilometer norr om Tolånga kyrka. Skogen är förresten fin den också, med en del gamla träd som får lov att stå. Huggning med stora maskiner pågår i en del av skogen för tillfället, hoppas att de inte far för hårt fram.

Stora sten har alltid fascinerat människan. Hur har de kommit dit? Ofta finns det berättelser om troll eller jättekvinnor som slängde sten efter kyrkor, och just så är det med Tyge sten. Det var ingen annan än Jätten Finn, som under sitt bygge av domkyrkan i Lund retade sig på bönderna i Tolånga, som samtidigt höll på att bygga sin kyrka. Lite för fin för vischan, tyckte Finn, och drog upp en rund sten ur marken och slungade iväg den med hjälp av sitt strumpband. Men strumpbandet brast och stenen missade sitt mål. Så brukar det gå... det finns inga historier om kyrkor som faktisk sköts i grus av en fullträff.

Nu vet vi att stenen har legat på samma plats i betydligt längre tid, närmre bestämt 15.500 år sedan isen smälte undan i denna delen av Skåne. Isen har satt kraftiga spår kring Sjöbo, men mer om det vid ett senare tillfälle.

En helt annan sorts is syntes i skogen på vägen till Tyge sten. Det hade frusit på natten, och från genomblöta, murkna grenar hade päls av is växt ut. Det som händer är att vattnet utvidgar sig när det fryser, och då trycks vatten i grenen ut efterhand. Det utsipprande vattnet fryser genast och bildar hår av is. Vackert, fast väldigt skört.

UT på skoltid!

2009-12-01T08:58:00.000+01:00

Kroppen mår bra av att röra sig, det är självklart. Egentligen är det lika självklart att hjärnan är en del av kroppen. Dens största uppgift är att ta hand om alla sinnesintryck - och koppla ihop dem till erfarenheter.

Därför lär vi oss bäst genom att också använda kroppen, händerna och alla sinnen. Det är väl dokumenterat, men av någon konstig anledning tror vi fortfarande, att barn lär sig mer ju mer de sitter på skolbänken.

Förr i världen behövdes ingen utepedagogik, barnen var ute ändå, och vad de behövde var att komma till ett klassrum för att lära sig läsa och räkna. Det behöver de fortfarande, men i dag behöver barnen också komma ut på skoltid.

Idrott är en av vägarna, men timmarna är få och det finns så mycket mer att syssla med ute än renodlad idrott. Man måste ut för att lära om naturen - om jord och vatten, växter och djur och hur det hela fungerar ihop. Man måste också ut för att få grundläggande praktiska erfarenheter. Dessutom kan man lära sig allt möjligt annat på utepass, även engelska eller matte. Kunskapen kanske till och med fastnar bättre och når elever som har svårt att koncentrera sig i klassrummet. Att åka ut är inte spilltid, tvärtom - det är aktivt lärande.

En medveten utepedagogik kan ändra sociala mönster i klassen. Det finns många möjligheter till roliga samarbeten, där man måste lita på varandra.

I Sjöbo har vi alla möjligheter för att använda naturen i skolorna. Det finns många platser att åka till och alla skolor har natur inom räckhåll i närmiljön. Låt oss bli bättre på att använda den.

Projektet UT i Sjöbo är på väg runt på kommunens egna skolor för att se hur det ser ut i dag och vad vi kan bygga vidare på. Sedan finns massor av erfarenhet att dra in. Det finns engagerade utomhuspedagoger runt om i Skåne och Sverige, det finns nätverk av naturskolor och det finns kommuner som redan jobbar aktivt med fortbildning av lärare.

Nynäshams naturskola har gjort en liten introduktionsfilm om utepedagogik.

Flod

2009-11-25T10:13:00.000+01:00

Tolon'ga brukar jag och barnen säga när vi kör förbi Tolånga, och då låter det som ett ställe i Afrika. Ån blir den stora grågröna grumliga Tolongafloden där feberträden växer...

Sommartid är det inte så mycket till flod, men nu när det har regnat sväller ån upp till mer exotisk storlek.

Nerströms byter Tolångaån namn till både Åsumån och Björkaån innan den rinner ut i Vombsjön. Längre uppe heter den Vollsjöån (den som piratens bokhandlare slutade bada i).

Biflöden är Sillarödsbäcken, Djurrödsbäcken och flera andra. Alltihopa är en del av Kävlingeåns vattensystem, så vattnet rinner så småningom ut i Öresund, som nästan allt annat vatten i Sjöbo kommun. Endast i Fyledalen och ett litet hörn uppe på Linderödsåsen finns bäckar som bär mot Östersjön - trots att det är närmre.

Detta med namn på vatten är knepigt. Ingen har kunnat tala om för mig var Tolångaån slutar och Åsumån börjar, och de lite mindre vattendrag har inte alltid några namn - inga som är i bruk i alla fall. Man verkar inte ha brytt sig så mycket. Orterna var det viktiga, sedan fik vattnet namn efter de ställen det rann förbi.

Hur som helst är vattensystemen en ådra av natur genom landskapet. Tolångaån slingrar sig fram över en stenig botten, och i dalgången finns många kilometer sammanhängande äng och betesmark. Jag har bara gått långs ån i korta sträckor. Det är mycket taggtråd att ta sig över, men jag har en dröm om att gå ut med hela systemet ovan om Björka. Sedan får man paddla från Björka til havet. Då har man sett vart vattnet tar vägen.

Jättetall

2009-11-20T17:38:00.000+01:00

Stora Rödde är inte mer än några hus vid foten av Romeleåsen. På backarna runt om växer mest tall. De flesta av träden är inte så gamla, men precis vid byn finns det ett träd som måste ha varit stort redan innan resten av skogen planterades. Bredkronig med grenar som jätteormar och en stam som gör den till Skånes tjockaste tall.

På stammen sitter en rostig skyllt, som talar om att trädet är fridlyst, men alla verkar ha glömt kämpen. Man får leta upp den själv, och kronan håller på att skuggas av yngre träd.

Lite vård hade varit bra.

Vill du hitta tallen så sök på "Stora Rödde" på eniros kartor och leta i skogsbrynet öster om husen vid trevägskorset

Hitta ut!

2009-11-19T20:00:00.001+01:00

Bloggen här ger dig hjälp att hitta några av Sjöbos stora och små naturpärlor. Först ut är fyra sevärdheter som omtalades i Sjöbomagasinet 2/2010. Listan kommer snabbt att utökas. Det finns ju mycket mer att välja på! Har du egna platser du tycker vi borde uppmärksamma är du välkommen att höra av dig.

Frualid

Jätteträd vid Övedskloster
Vitabäckskärret
Heinge strövområde

Du hittar andra utflyksmål på Lansstyrelsens hemsida

Landet mellan åsarna

2009-11-19T13:21:00.004+01:00

Sjöbo kommun sträcker sig från Romeleåsens topp till Linderödsåsens sluttningar. Däremellan ligger Vombsänkan med sjöar, stora ängar, skog på forna sandslätter och i öster ett böljande jordbrukslandskap. Naturen är oerhört varierad, och den som letar hittar stor artrikedom inom kommunens gränser. Sjöbo har vattendrag i nationell toppklass, fina betesmarker och de vackra strövområdena Snogeholm och Heinge. Fågellivet är känt och lockar många danska besökare.

I Sjöbo är även kulturlandskapen levande. Kulturens Östarp, Hörjelgården och hembygdsgårdarna visar hur jordbruket har format landskapet. Vid Övedskloster hittar du inte bara ett av Sveriges vackraste rokokoslott, men även ett förnämligt slottslandskap med park och kilometerlånga alléer. Fortfarande ger lantbruket runt om i kommunen plats åt naturen.

Bloggen här tar dig runt till stort och smått på de 500 kvadratkilometer land och 9 kvadratkilometer sjö som utgör Sjöbo kommun.

Länsstyrelsen - naturområden i Sjöbo kommun

2009-11-18T10:52:00.002+01:00

Länsstyrelsen i Skåne är den myndighet som har koll på Skånes natur och kulturmiljöer. På länsstyrelsens hemsida finns bl.a. kartor och planeringsunderlag. Det finns även generella beskrivningar av de vigtigaste områden i varje kommun i Skåne. Från Sjöbo har de valt följande platser:

Humlarödshus Fälad - högst upp på Romeleåsen
Klingavälsådalen - fågelliv och slingrande vattedrag
Ramnakulla - vida vyer från Romeleåsen
Sövdesjön och Frihult
Sövdeborg och skogen öster om Sövdesjön
Snogeholm - länk til strövområdets egen hemsida
Hörjel - länk till Hörjelgårdens egen hemsida
Lövestads Åsar - bokskog och betad backlandskap
Djurrödsbäckens dalgång med Heinge Strövområde
Övedskloster - slotsmiljö med stora naturvärden
Fyledalen - örnarnas och hjortarnas dal