Helvetesgraven

Detta är en berättelse som kan börjas på olika sätt och på många olika platser.

På Vasagatan i Stockholm ligger huvudstadens gamla centralposthus där regeringskansliet i dag har 800 anställda sittande i nyrenoverade lokaler. Över fönster och dörrar flyger brevduvor av sten bland slungande bladrankor. Posthuset stod färdigt 1902 som en ytterst påkostnad byggnad.

Påkostat var även apoteket lejonet på stortorget i Malmö. Det har sin förebild i nederländska renässanshus, och byggnaden verkade så extravagant på Malmös då 60.000 invånare att de döpte den till "Teschska palatset" efter byggherren, apotekare John Tesch.
Sedan är det Stortorget 21 i Malmö, Skånebanken på Rosenbad, eller det inte fullt så mastiga kommunhuset i Sjöbo. Alla är uppförda runt förra sekelskiftet med användning av samma rödorange sandsten.

Eller varför inte börja med en olycka? Skånska Dagbladet tryckte 25 maj 1901 ett telegram om en förfärlig händelse. Tre män jobbade i ett schakt i Övedsklosters sandstensbrott. De hade i flera dagar arbetat med att frihugga ett jättelikt stenblock, men det hade inte lossnat helt som planerat, och arbetarna ville därför lägga ännu ett sprängskott under eller bakom. Då släppte stenen plötsligt. Nils Roslund, 36 år gammal före detta husar från Grimstofta, och Måns Jönsson, 37 årig husman från Brandstad, blev båda mosade som insekter under en skosula. Den yngre arbetaren Skog från Åsum kom i kläm med underkroppen och hann skrika på hjälp sekunderna innan han avled.

Männen hade av sin förman blivit tillsagda att stötta blocket innan de företog sig något, men det hade de inte gjort, "det var denna underlåtenhet som förkortade deras liv", noteras det lakoniskt i telegrammet.

Roslund och Jönsson var familjefäder. Roslund efterlämnade en sjuklig fru och sex barn, medan husman Jönsson och hans fru bara hade en pojke. Skog var ogift.

Olycksplatsen ligger i dag under djupt, svart vatten. I bokskogen mellan Övedskloster och Brandstad ligger det övergivna stenbrottet där den utsökta sandstenen till svenska prestigebyggen hämtades. Helvetetsgraven kallas det ibland, men detta namn är egentligen äldre och syftar på ett mindre stenbrott intill, där man på 1750-talet hämtade sten till Övedskloster slott och till andra av Övedsklosters egendomar.

Problemet med Övedsandstenen är att den är täckt av ett tjockt lager av ler och skiffer som först måste grävas bort. Detta var Helvetet. Det omänskliga slitet, vattnet som i skvalpande spannar fick langas upp för stegar, den blöta kylan på vintern, den ständiga risken för ras.

1896 återupptogs brytningen. Metoderna hade utvecklats, vattnet kunde pumpas bort och skiffermassorna köras bort med tippvagnar. 7-8 meter nere kom man åt sandstenen, men den bildade bara ett 2,5 meter tjockt lager. Det var alltså ingen idé att fortsätta på djupet, utan man var tvungen att följa lagret och hela tiden gräva bort ny yta. Tyvärr lutade lagret neråt, ständigt större massor fick avlägsnas, och redan efter ett par år blev brytningen olönsam. Då övergick företaget – Öwedsklosters Sandstensbrott AB – till en ovanlig metod för ett stenbrott: underjordisk gruvdrift. (fortsättas under bilderna)


Ett reklamhäfte från Öwedsklosters Sandstensbrott AB 1905. Innehåller en beskrivning av anlägg och arbetsmetoder, bilder från arbetsplatsen och bilder på ett tjugotal olika byggnader. Vänligen utlånat av Arne Falk, Sjöbo. Finns i kopia på Sjöbo bibliotek.

Under sandstenslagret fanns ett mjukt skifferlager som arbetarna kunde hacka bort för hand. De tog bort så lite som möjligt och fick krypa 5-6 meter in under stenen som mullvadar. Därefter högg man en smal gång in vid varje sida, och längst in sattes en särskilt maskin som på 16 timmar högg en fåra halvvägs genom den 5 meter breda stenbiten. En likadan fåra gjordes från andra sidan, och nu hängde stenblocket endast i taket och ett smalt stycke i bakkanten. Innan någon kröp in och borrade hål underifrån och upp bakom stenen fick den därför stöttas med trästämpor. Troligtvis var det detta som Roslund, Jönsson och Skog hade hoppat över. I hålen lades krut och elektriska tändhattar, mannen kröp ut, stämporna togs bort och stenblocket sprängdes loss i ett stycke med dunder och brak. Blocken vägde ända upp till 150 ton.

Ovanför blocket hade nu bildats ett utrymme där männen på nytt kunde krypa in och klyva blocket i mindre delar på några ton, som kunde lastas på rälsvagnar och dras upp. Gruvdriften kring år 1900 verkar inte ha varit mindre av ett helvete än 1700-talets öppna stenbrott.

Uppe på ytan fanns en stenindustri som var förvånansvärt modern för sin tid. En diamantbesatt såg delade stenen i tjocka skivor, andra sågar delade skivorna i lämpliga block som stenhuggarna kunde bearbeta. Byggnadsdetaljer, kolonner, profiler, vinrankor, gripar, lejon och troligtvis även centralposthusets duvor har formats här ute i bokskogen. Efter de första åren skickade man inte iväg någon oförarbetad sten, utan all tillverkning skedde på plats.

1904 fördes järnvägen fram till brottet via ett sidospår till Landskrona-Sjöbo banan. Efterhand som gruvgångarna blev längre och djupare blev brytningen dock oekonomisk, och 1906 stängde verksamheten.

I dag är platsen fullständigt övergiven. Bokarnas grenar hänger lågt över det vattenfyllda stenbrottet. Man kan inte ana att det under vattnet finns breda gruvgångar som når 90 meter in under skogen.