18 nov. 2010

Vilda Västern i Skåne



Hade någon idag kommit på idén att göra en stor öppen gruva i kanten av natursköna Fyledalen hade det varit dödfött. Men nu finns den där, den nerlagda kvartsgruvan vid Eriksdal. Den har blivit en egenartad naturupplevelse och en mycket intressant geologisk lokal. Bitvis skulle gruvan kunna funka som location till en western, med sina eroderade raviner och en fargskala i vitt, svart, turkos och rostfärgad.

Det som har hämtats vid Eriksdal är inte guld, men sand. Dock inte vilket sand som helst. Det är mycket rent och finkornigt kvartssand, som har avlagrats i en kustmiljö under juratiden för sådär 150 millioner år sedan. De flesta lagren från den tiden har hårdnat till sten, men sanden vid Eriksdal har aldrig varit utsatt för tillräckligt stort tryck. Mellan sandlagren finns tunna lager av kol eller kolblandat sand, och genom jordskorpans rörelser har alltihop ställts på ände så att de lager som en gång var vågräta nu står nästan lodrätt.

Det har visat sig att några av lagren är blandade på ett sätt, som bäst kan förklaras med att dåvarande kusten drabbades av en jättelik Tsunami, många gångar kraftigare än den som härjade Thailand och Indonesien 2004.

Kring sandförekomsten finns det lera som innehåller välbevarade fossil från juratidens växter, fram för allt blad av olika arter ginkgoträd. Ett av bladen, som hittades i 1965, var av en art som då var ny för vetenskapen. Vid naturhistoriska riksmuseet i Stockholm pågår forskning, som skall jämföra Eriksdals ginkgoblad med fossil från Kina.

Eriksdals sand har använts till glasproduktion, till filter i industrin, som fyllning i de vita streck på svenska vägar och till verkets egen produkt "Fylefärg" - som massor av hus och stallbyggnader i Skåne har målats med. Även om sanden är naturligt finkornig, så maldes en del av den ner ytterligare till kvartsmjöl, och den delen av produktionen var problematisk. Efterhand som miljömedvetandet växte kritiserades verket hårt p.g.a. buller och spridning av hälsofarligt damm. Då anläggningen samtidigt var ganska föråldrad sålde dåvarande ägaren i 2008 området till Finja Betong AB, som snabbt lade ner verksamheten. Efter något års överväganden har det beslutats att produktionen inte återupptas, och de gamla industrianläggningarna i dalbottnen skall nu snart plockas ner.

Kvar blir själva gruvhålet. Medan verksamheten pågick var det tillträdesförbud medan det i dag ligger som lite av ett ingenmansland, tillhåll för flockar av korpar. Spår i sanden visar dock att någon rider eller går här ibland. Det är en spännande fråga vad som kommer at hända med området i framtiden. Naturen har redan tagit över, och kommer att göra så i ännu högre grad. Genom det som på ett sätt var ett övergrepp på Fyledalens vackra dalsluttning har vi fått en ny och spännande lokal i kommunen. Backsvalor bygger bon i branterna, vilda bin gräver bon i sanden, och den rödlistade stora vattensalamandern syns i vattnet under gäddnatens blad. Fyleverken är än så länge dåligt undersökt av biologerna, men säkert har fler spännande arter redan flyttat in. Så brukar det vara i gamla grustag och gruvor. Därför skall man inte heller jämna till och försöka dölja spåren.

Du hittar täckten på eniros karta här
All vistelse i området sker på egen risk. Gå inte in på industriområdet söder om vägen.











11 kommentarer:

  1. Mycket intressant, och fina bilder också!

    SvaraRadera
  2. Tänk tanken att naturen varit intakt idag 2011 och så kommer någon och frågar: Får vi bryta marken och schakta ut mineraler/sand ur här det kommer att bli gigantiska stora brott i marken men vad gör det vi, återställer inget utan lämnar allt bakom oss !
    Tror vi att de hadde fått tillsånd ? Tja, ännu är idioten till beslutande politiker inte född !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hans Wretlind25 juni 2012 10:34

      Bästa/e Anonym,
      Man gör nog klokt i att se detta ur fler synvinklar än bara ur naturens. Vi människor har skaffat oss behov och vanor. Får vi inte dessa uppfyllda, kan många problem och/eller obekvämligheter uppstå.
      Vi ansåg vid WWlls utbrott, att vi ville ha glas i fönstren, kanoner att försvara oss med och porslin att äta på, isolera kraftledningar och gå på toaletten med många fler alldagligheter. När avspärrningen kom sökte vi efter alla råvaror inom landets gränser. Vackra Fyledalen var ett av de ställen, där den nödvändiga kvartsen fanns mest lättillgänglig. När man kommer ned från RV11 till Eriksdal, heter den 1a gården Vitabäck. Sannolikt heter den Vitabäck, därför att det rann en bäck ned till dalen där, som var vit i botten. Vit av kvartssand. Det är därför man kom på, att här ska vi undersöka vidare. Att denna fyndighet finns just här beror på (vad jag minns), att jordskorpan sprack för 70.000.000 a sedan (när Alperna veckades). Efter ungefär gamla länsgränsen, skötes djupt liggande jordlager upp och välte c:a 110°. Denna formation lär återfinnas i Polen, Bornholm, Fyledalen, Billinge Fälad, Höganäs, Anholt, Skagen, S Norge, osv. Fyledalen lär ha varit ett av de ställen, där Österhavet tömde ut smältvattnet efter senaste istiden för 11.000 a sedan. Den spolade då med sig de kvartära avlagringarna och den vita kvartssanden kom att ligga nästan i ytan. Därför ligger Fyleverken där det gör.

      Igen, glöm inte, att kvarts är ett billigt mineral. Det är det mest förekommande på vår jord. Det gäller, då som nu, att hitta en fyndighet som ligger så nära slutförbrukarna som möjligt.

      Fyleverken var/är en K-industri, ett slags krigsindustri. Jag var krigsplacerad på min arbetsplats och bolaget hade en "industritablå" som var mycket svår att upprätthålla, skulle det bli krig i vår omvärld. Färre medarbetare kvar, lastare, lastbilar, mm blev rekvirerade till krigsmakten men vi skulle producera mera.
      Ja, vi bör fundera över hur vi ska använda våra gemensamma resurser. Ja, vi bör fundera över ordet "återställa". Att "återställa" vad gäller bruk av våra gemensamma resurser, är att se till efter överenskommen tid, att man inte kan se att någon varit där. Vad Fyleverken gjorde, som alla gruv/mineralbolag, var att skapa och följa en "efterbehandlingsplan". Att på ett bra sätt se till, att vid verksamhetens slut, arbetsområdet skulle vara anpassat till ett nytt "liv". För detta avsattes pengar i fonder och brytningen skedde efter denna plan.

      Visst får man tillstånd för brytning. Blir bara situationen omkring oss skarp nog, sätter vi igång både här och där. Bästa/e Anonym, fundera en gång till på om det är så idiotiskt att förse sin valmanskår med de varor och tjänster de åstundar.

      I Sverige äger vi numera marken bara till plogdjup. Fyleverken betalade hela tiden till Staten för det råmaterial bolaget bröt. Fyleverken hade en koncession = både rättigheter och skyldigheter. Bolaget betalade också hela tiden en "intrångsersättning" till de markägare, som inte längre kunde använda sin mark i SITT värv. Eriksdalsgården, Vitabäck, Röddingeberg och andra, vars namn jag nu glömt, fick ersättning för förlorade intäkter i jordbruk och fruktodling. Fyleverken försökte tjäna pengar på att förädla råsanden och råleran till för industrin användbara produkter. I alla fall jag, som haft anledning att fördjupa mig litet i dessa sammanhang, har nog inte funnit ett bättre system. Den som är bäst lämpad blir t ex bonde, fruktodlare eller industrimineralberedare. Själv var jag dålig bonde och fruktodlare.

      Radera
    2. Hans Wretlind25 juni 2012 10:52

      Bästa/e Anonym,

      tillåt mig tillägga en viktig sak. Naturen, det som man i fall som detta ofta kallar recipienten/mottagaren, har en fantastisk självläkande kraft. Ingenting har tillförts (förutom några asteroider och litet mångrus) och inget har förts bort härifrån (förutom några Mars-sonder, mm). Allt som fanns här för 4,3 miljarder år sedan, finns kvar. Precis som våra kroppar, som kan parera vissa infektioner och fysiska skador mm, reser sig Moder Jord som Fågel Fenix ännu varje gång vi okänsligt pillar på Henne. Det tycker i alla fall jag vi ska utnyttja. Men med stort förnuft, försiktighet och framförhållning.

      Radera
  3. Hej Anonym
    Nä, som det också står i bloggen så hade man knappast gjort likadant i dag - inte på den här platsen i alla fall.
    Det kommer att återställas för så vida att man tar bort byggnader och anläggningar. Däremot skulle vara fel att försöka jämna till terrängen, eftersom vattnet, sanden och branterna har blivit en ny livsmiljö för många djur och växter, tex backsvalor.

    SvaraRadera
  4. Intressant och fina bilder! Inte ofta man kan läsa om geologiskt sett intressanta platser.

    SvaraRadera
  5. Hans Wretlind28 maj 2012 10:32

    Det är svårt för utomstående med begränsad insyn och kunskap att förstå varför Fyleverken IMB AB en gång etablerades. Ovanstående skrift och kommentarer, i många fall gissningar och goda antaganden, är både rätt och fel.
    Är någon intresserad, bidrar jag gärna med mina erfarenheter och kunskaper.
    //Hans Wretlind
    anställd i Fyleverken IMB AB 1973-1989.

    SvaraRadera
  6. Hej Hans Wretlind
    Spännande. Jag är intresserad av vad du har att berätta. Det skrivs inte längre något nytt på bloggen här, men du kan skicka ett mail till martin@martinstoltze.com, då kanske jag kan skriva mer om historien i annat sammanhang. MVH Martin.

    SvaraRadera
  7. Hej, Hans Wretlind, du får gärna skriva om Fyleverket på vår hemsida som mer än gärna tar den rätta versionen om det nu finns en sådan.
    Hälsningar
    Jonas
    www.eriksdalsbyalag.dinstudio.se

    SvaraRadera
  8. Hans Wretlind24 juni 2012 17:17

    Fyleverken startades vid WWll, eftersom man vis av erfarenheterna från WWl misstänkte, att vårt land skulle kunna komma att bli isolerat från de råvaror som vi behöver.
    Industrimineralet KVARTS, Si, är det vanligaste förekommande mineralet i den fasta jordskorpan. Det kännetecknas av hög eldhållfasthet = hög smältpunkt. Det ingår som huvudbeståndsdel i glas och keramik/tegel. Det är också huvudbeståndsdel i de flesta betonger.
    Alltså är kvarts ett mineral utan stort ekonomiskt värde. Tricket har alltid varit, att hitta kvarts så ren och lättillgänglig som möjligt. För Sveriges del har det den senaste mansåldern varit i huvudsak i Belgien. Där ligger sanden bara någon meter under markytan, vid redan byggda kanaler för transport till förbrukarna och så ren redan från början, som den sand som Fyleverken kunde producera, efter att ha anrikat den med alla tillgängliga metoder.
    Under WWll levererade alltså Fyleverken till alla glasbruk i landet. Såväl konstglasbruk som planglasbruk. Det sista konstglasbruket som slutade handla var Rosdala och det sista planglasbruket var Emmaboda.
    Kvartssand användes också som formsand, ofta stabiliserad med de leror som också finns i samband med fyndigheten. Många av landets "styckebruk" = vapensmedjor, använde sand och lera från Fyleverken. Den sista kunden var Åkers Styckebruk. Men mot slutet tillverkade de inte kanoner, utan valsar till pappersbruk.
    När glasbruken började kunna köpa den billigare och bättre kvartsen från Belgien, behövde Fyleverken se över sin affär. Den kanske största kunden genom tiderna blev då tillverkning av en betong, som heter ETERNIT (Betong är en produkt bestående av en matris, en armering och ett bindemedel. Matris = fyllmedel, "kropp" -> kvarts. Armering = asbestfiber. Bindemedel = cement. Då får man Eternit. Använder man stenmaterial/kvarts + cement + stålstänger = armerad betong. Använder man stenmaterial/kvarts + tjära/asfalt för men olika typer av vägbeläggningar, gemenligen kallad asfalt. Osv).
    För att tillverka en slät och tät Eternit, behövde matrisen/kvartsen vara synnerligen finkorning. Därför började Fyleverken att mala sanden i kulkvarnar. Av det som fraktats ut från Fyleverken genom åren, har sannolikt den största mängden gått till tillverkning av eternit. Skulle någon tillverkning kunna göra eternit 1a platsen stridig, är det tillverkningen av glasfiber. Ett annat stort användningsområde var blästersand för bl a fartygsskrov på Kockums. Sand som matris i olika blandningar var också en stor kundgrupp. Likaså kvarts för tillverkning av porslin. Då mest matporslin(inte sanitetsporslin, som kunde använda sämre kvaliteter). Under många år fick vi glädjen att göra ett besök på våren hos Bing & Gröndahl porslinsfabrik i København. Vi kom på förmiddagen och gick igenom vissa siffror (mängder & priser), kvaliteter. Sedan en tur genom tillverkningen. Det satt upp till 90 personer i varje stor sal, som handmålade det vackra porslinet. I varje ände av salen fanns det stora skåp med modeller, som målarna kunde ta och ställa på sitt bord som mönster. På detta sätt kunde man försäkra sig om, att mönstren inte förändrades över tiden. Därpå lunch i direktionsmatsalen. Fantastiska smørebrød, nedsköljda med en grøn øl och en allmendelig rød Aalborg akvavit. Därpå kaffe och kransekage. Så ytterligare fabriksgenomgång, några avslutande förhandlingar och så båten hem igen. En trevlig dag hos en nöjd och säker kund. Rätt kvalitet kvarts är viktigt för att porslinet ska bli vackert, men en mycket liten del vad avser tillverkningskostnader. En mycket angenäm dag. Som tur var gjordes samma tur varje höst, men denna gång till Den Konglige Porsalansfabrik!

    Mer kommer om andra kunder, fina medarbetare, järnmalmen, Gustaf Wally, Nils Enbom, vattenvårdsföreningen, filminspelningar, utvecklingsplaner, efterbehandlingsplaner, försäljningen av bolaget, mm, mm....

    SvaraRadera
  9. Hej och tack Hans Wretlind för Dina inlägg här. Det har inkommit en fråga på vår hemsida om det fanns ett stickspår (järnvägsspår) från Fyleverken ner till stationen i byn. Jag kan inte se några lämningar från några spår på det hållet. Det kanske transporterades ner med lastbil från verket. Bra om du vill utveckla detta lite. Det finns en bild på vår hemsida där man via flygfoto ser stationen med alla sidospår och laskajer.

    SvaraRadera