Trollfrun på Frualid

Frualids klippravin verkar främmande bland skånska fält, och därför har platsen talat till fantasin. Namnet betyder "frubacken", och frun på tal är naturligtvis ett troll. Folktrons troll är inte stora, dumma monster, men mycket mer människolika.

Så här var det:

På Frualid bodde engång Liafroan. Hon var en trollkvinna, fast hon hade mycket kontakt med traktens folk. Hon gav dem arbete med spånad och liknande, och arbetet var alltid välbetalt. Trollkvinnan blev bjuden till byarnas och gårdarnas gillen, och trots att hon inte sågs där blev all mat som sattes på hennes plats alltid uppäten.

Liafroan nöjde sig inte med att äta. Hon hade även ett förhållande med en bonde borta i Araskoga by, som hör till Brandstads socken. Tule hette han, och han hade besökt henne på backen genom lång tid, även om han hade egen fru där hemma. Liafroan verkar ha varit ett helt igenom hederligt troll, utom detta att hon förvred huvudet på en gift man.

Hustrun undrade så klart var Tule höll till om nätterna. Till slut bad hon drängen att följa efter sin husbond. Drängen lyckades smyga sig på lagom avstånd i någon timme, medan bonden gick från Araskoga till Frualid. Då de kom fram till berget stannade Tule, upptäckte drängen och frågade vad han gjorde där. Drängen svarade som sant var att han hade blivit skickad av bondens hustru. Då bad Tule drängen att följa med, men förmanade honom att inte smaka på någon mat som sattes fram, och inte heller lägga sig om han fick se en iordningsställd säng, hur trött han än blev.
Drängen såg inte mycket i mörkret, men när han fick syn på en bäddad säng kom han ihåg bondens varning och la sig inte. I stället kastade han sin kniv på den, och då hördes ett ljud som om kniven föll i vatten. Drängen blev stående stilla hela natten, och när det ljusnat såg han att han befann sig på ett utsprång ovanför bäcken, just där den hade sina djupaste höljor.

När Tules hustru fick veta vad som hänt erkände bonden allt, även sådant som inte drängen hade sett. Han försäkrade att han gärna skulle vilja bli kvitt trollkvinnan, om han bara kunde. Då rådde hustrun sin man att be trollkvinnan om lov att få bli hemma medan han sådde och fram till skörden var bärgad. Det ville Liafroan inte neka. Hustrun gav då sin man en påse med ekollon och sa att det var säden han skulle så. Tule åkte till Vollsjö hästhage och sådde, för han tyckte inte att sådan säd passade på åkern. Hela sommaren och den följande vinter stannade han hemma.

Våren därpå gick Tule hemma i Araskoga och plöjde, men då kom trollkvinnan till honom och frågade varför han brutit sitt löfte, och inte kommit till henne föregående höst. Han svarade att säden han sått endast hade börjat komma upp ur jorden och ännu inte var färdig att skörda. Liafroan började förstå att hon hade blivit lurad. Under samtalet tornade sig åskmolnen på himmelen, och trollkvinnan blev orolig och fruktade att hon inte skulle hinna hem. Hon kunde inte springa så fort på grund av de två små nystan hon bar, sa hon. Då förstod Tule att hon menade att hon väntade barn. Trollkvinnan började ändå att springa, men då hon kommit till Blå-sten vid Öveds ängar träffades hon av en blixt som dödade henne och klöv Blå-sten i två delar.

Tule blev förlåten av sin fru. Han hade ju varit som förtrollad! Hans ekar växte upp och står kvar vid Vollsjö på det ställe som än i dag heter Tuleslund.

-------

Sägnen om Liafroan finns i olika former, och återges på skrift redan 1624 i en beskrivning över Färs härad som lämnades till danska kungen. Det mesta av berättelsen här är hämtad från riksantikvarieämbetets fornminnesregister, som även innehåller lite sägner som knyter sig till platser. Texten har omarbetats för bloggen. Den bäck som drängen kastade sin kniv i rann nedanför ravinen, där den uppdämda sjön Vassen nu finns.