21 juli 2010

Frualid

Backen Frualid vid Öved är en speciell plats på många sätt. Inte för att den särskild hög, toppen är bara 105 meter över havet, vilket är lägre än åkerlandskapet några kilometer norrut. Från grusvägen över höjden har man ändå en underbar vy över Vombsänkan. I väster glittrar Vombsjön och långt bort i söder bildar Romeleåsen en obruten horisont.
I vintras när det var mycket snö och klart väder var här vackert som en på en fjällvidd.



Kör man från Skartofta ner mot Öved ser man att det är något ovanligt med backen. Den skogsklädda norrsidan bildar en brant båglinje på ett sätt som inte liknar något annat i landskapet. Närmar man sig branten uppifrån upptäcker man att det är lodräta stup på många ställen, och därunder en rasbrant av lösa stenar. Stenarna är bruna och ibland lite bubbliga som lava - och det är precis vad de är. Frualid är inget annat än rötterna av en gammal vulkan. Själva vulkantoppen är borta sedan länge. Branten är alltså knappast en kraterrand, som den ibland kallas, men berg som står kvar efter att omgivande sand och skiffer har vittrat bort.

När var Frualids stenar flytande lava? Geologerna ger inget exakt svar, men de skånska vulkanerna - det finns nämligen fler - var aktiva under det som heter juraperioden för 146-176 miljoner år sedan. Någon kan vara yngre. Detta var i början av dinosauriernas tid, då världskartan såg helt annorlunda ut. Alla jordens kontinenter hade varit samlade i en enda jättekontinent som geologerna kallar Pangaea, "alljorden". I jordens flytande inre samlades under årmiljonerna ett överskott av värme och tryck under den enorma landytan. Så småningom bröts Pangaea sönder i de kontinenterna vi känner till i dag. Det hände centimeter för centimeter, men ändå utlöstes omfattande vulkanism och jordbävningar i sprickzonerna. Mellan Nordamerika och Europa öppnade sig en spricka som blev till Atlanten. Den breddas fortfarande med 2,5 cm om året, och vulkanutbrottet nyligen på Island var en följd av detta.

Läs mer om kontinentaldrift.

Även inne på kontinentalplattorna fanns gamla sprickor, ärr från tidigare händelser, som började röra på sig. Europas största sprickzon går rakt genom Skåne. Den kallas för Tornquistzonen och sträcker sig från Norge till Svarta Havet. Öster om zonen ligger urberget nära ytan, så som det gör i större delen av Sverige. Väster om zonen har jordskorpan sjunkit ner flera kilometer, och ovanpå finns lager av sand, kalk, lera, kol och annat som har lagrat sig i skiftande miljöer. I brytningszonen har mindre block rört sig upp eller ner, som när två isflak gnuggar mot varandra. En bit av jordskorpan som lyfts upp kallas en horst och motsvarigheten är en sänka. Så bildades bl.a. Romeleåsen och Vombsänkan som man blickar ut över från Frualid. Höjdskillnaderna har varit mycket större, men berg har vittrat ner och sänkor fyllts ut. Detta har pågått under mycket långa perioder, och det är inte helt över. Jordbävningen i Skåne 16 december 2008 var en hälsning från Tornquistzonen.

Under tiden Pangaea splittrades rörde Tornquistzonen på sig för allvar och magma trängde upp i sprickorna. Att smältan verkligen nådde ytan vid Frualid ses av att stenarna kan innehålla blåsor eller likna förvriden slagg, precis som lava från aktiva vulkaner. Ingen vet hur stor vulkanen blev, eller hur länge utbrotten pågick.


Svartbräken växer på de skuggade klippor.

I branten växer bok och avenbok tät, med inslag av döda och omkullfallna träd. Vita, målade blomsymboler på träden i kanten av området betyder att skogen är biotopskyddad. Här kan den särskilt kunnige hitta sälsynta skalbaggar och mossor och även en del mindre vanliga blomväxter. Skånska specialiteter som Månviol, aklejruta och lundviva finns t.ex. i området, tillika med ett stort bestånd av det ovanliga gräset skogssvingel. Nedanför branten finns en långsmal sjö som kallas Vassen. Den är uppdämd som extra vattenmagasin till kvarnen i Öved, och en gång har det istället runnit en bäck i dalbottnen.

Det knyter sig ett sägen till Frualid, namnet betyder "frubacken", och frun - eller liafroan - var en trollkvinna som umgicks med traktens bönder.

Vägbeskrivning:

Utmed sjön, nedan för ravinen, går en mycket vacker promenadstig. Den kan nås antingen från Övedskloster eller från vägen genom skogen öster om Frualid (Stenbrottsvägen). Från Övedklosters parkering går du först upp till kyrkan genom allén (en upplevelse i sig), korsar kyrkogården och följer sedan vägen till vänster ner förbi kvarndammen. Där tar du vägen till höger på norrsidan av dammen. Efter 350 m viker en väg av upp till vänster, men du fortsätter rakt fram mot ett hus. Här svänger en stig ner till höger över bäcken, och sedan vänster, där du snart ser fördämningen som bildar sjön Vassen. Nu följer du stigen utmed sjön, medan Frualids rasbrant blir högre ju längre du går. I början står en mängd döda almar, sedan tar bokskogen vid. Där sjön tar slut - den är 1,2 km lång - följer du stigen förbi en djungel av manshöga pestskråpblad (sommartid). 300 meter från sjön svänger stigen höger och lätt uppför. Här finns en parkeringsmöjlighet som är en alternativ startpunkt. Från platsen, som mer är en liten glänta än en parkering, går en stig upp mot överkanten av branten. Stigen är svår att hitta i början där det har växt upp ett boksnår, men du får titta efter något som liknar ingången till en tunnel i det gröna. Så fort du har hittat stigen är den enkel att följa. Efter några hundra meter kommer du nära ett antal stup där det gäller att ha koll på småbarn. Den övre stigen försvinner efter ett tag, så vad du kan göra är att gå rakt fram tills du ser odlade fält och sedan följa trädridån bort från branten. Här finns det nässlor på en kort sträcka, men njut av utsikten mot Vombsjön. 200 m från branten når du en grusväg som går över backen. Utmed vägen växer nasslor där du kan hitta den ovanliga klängande växten nässelsnärja som inte har några rötter i marken, men lever helt parasitisk på nässlorna. Följ vägen till höger tillbaka till kyrkan och parkeringen. Turen är på ungf. 6,5 km. Vägen över backen går utmärkt att cykla på.

Ystads Allehanda har varit på besök på Frualid. Läs artikeln här.



20 juli 2010

Trollfrun på Frualid

Frualids klippravin verkar främmande bland skånska fält, och därför har platsen talat till fantasin. Namnet betyder "frubacken", och frun på tal är naturligtvis ett troll. Folktrons troll är inte stora, dumma monster, men mycket mer människolika.

Så här var det:

På Frualid bodde engång Liafroan. Hon var en trollkvinna, fast hon hade mycket kontakt med traktens folk. Hon gav dem arbete med spånad och liknande, och arbetet var alltid välbetalt. Trollkvinnan blev bjuden till byarnas och gårdarnas gillen, och trots att hon inte sågs där blev all mat som sattes på hennes plats alltid uppäten.

Liafroan nöjde sig inte med att äta. Hon hade även ett förhållande med en bonde borta i Araskoga by, som hör till Brandstads socken. Tule hette han, och han hade besökt henne på backen genom lång tid, även om han hade egen fru där hemma. Liafroan verkar ha varit ett helt igenom hederligt troll, utom detta att hon förvred huvudet på en gift man.

Hustrun undrade så klart var Tule höll till om nätterna. Till slut bad hon drängen att följa efter sin husbond. Drängen lyckades smyga sig på lagom avstånd i någon timme, medan bonden gick från Araskoga till Frualid. Då de kom fram till berget stannade Tule, upptäckte drängen och frågade vad han gjorde där. Drängen svarade som sant var att han hade blivit skickad av bondens hustru. Då bad Tule drängen att följa med, men förmanade honom att inte smaka på någon mat som sattes fram, och inte heller lägga sig om han fick se en iordningsställd säng, hur trött han än blev.
Drängen såg inte mycket i mörkret, men när han fick syn på en bäddad säng kom han ihåg bondens varning och la sig inte. I stället kastade han sin kniv på den, och då hördes ett ljud som om kniven föll i vatten. Drängen blev stående stilla hela natten, och när det ljusnat såg han att han befann sig på ett utsprång ovanför bäcken, just där den hade sina djupaste höljor.

När Tules hustru fick veta vad som hänt erkände bonden allt, även sådant som inte drängen hade sett. Han försäkrade att han gärna skulle vilja bli kvitt trollkvinnan, om han bara kunde. Då rådde hustrun sin man att be trollkvinnan om lov att få bli hemma medan han sådde och fram till skörden var bärgad. Det ville Liafroan inte neka. Hustrun gav då sin man en påse med ekollon och sa att det var säden han skulle så. Tule åkte till Vollsjö hästhage och sådde, för han tyckte inte att sådan säd passade på åkern. Hela sommaren och den följande vinter stannade han hemma.

Våren därpå gick Tule hemma i Araskoga och plöjde, men då kom trollkvinnan till honom och frågade varför han brutit sitt löfte, och inte kommit till henne föregående höst. Han svarade att säden han sått endast hade börjat komma upp ur jorden och ännu inte var färdig att skörda. Liafroan började förstå att hon hade blivit lurad. Under samtalet tornade sig åskmolnen på himmelen, och trollkvinnan blev orolig och fruktade att hon inte skulle hinna hem. Hon kunde inte springa så fort på grund av de två små nystan hon bar, sa hon. Då förstod Tule att hon menade att hon väntade barn. Trollkvinnan började ändå att springa, men då hon kommit till Blå-sten vid Öveds ängar träffades hon av en blixt som dödade henne och klöv Blå-sten i två delar.

Tule blev förlåten av sin fru. Han hade ju varit som förtrollad! Hans ekar växte upp och står kvar vid Vollsjö på det ställe som än i dag heter Tuleslund.

-------
Sägnen om Liafroan finns i olika former, och återges på skrift redan 1624 i en beskrivning över Färs härad som lämnades till danska kungen. Det mesta av berättelsen här är hämtad från riksantikvarieämbetets fornminnesregister, som även innehåller lite sägner som knyter sig till platser. Texten har omarbetats för bloggen. Den bäck som drängen kastade sin kniv i rann nedanför ravinen, där den uppdämda sjön Vassen nu finns.

19 juli 2010

Vitabäckskärret

Vitabäckskärret är en liten botanisk pärla i Fyledalen. Här sipprar kalkrikt vatten fram ur sluttningen, vilket skapar en miljö där många speciella växter trivs: Orkideerna majnycklar, tvåblad och kärrknipprot, den delvist insektsätande tätört, majviva och olika starr och gräs som är mer för specialisten. Lätt att känna är dock darrgräset med sina små hjärtformiga småaks. Naturskyddsföreningen i Färs vårdar Vitabäckskärret genom slåtter. Nyligen har man även avlägsnat gammal fyllnadsjord som täckte en del av kärret. Här kommer man förhoppningsvis att kunna se hur kärrvegetationen återbildas de kommande åren.

Kärret är nog vackrast i maj, då majviva och majnyckel blommar, medan den sällsynta kärrknipproten på bilden här intill (foto: wikimedia) blommar i juli. Även om kärrknipproten är sällsynt bildar den rejäla bestånd där den väl växer, för till skillnad från andra orkidéer sprider den sig med utlöpare. Särskilt i kärrets västra ände på gränsen till den högre vegetationen växer gott om kärrknipprot som kan vara upp mot en halv meter höga. När detta skrivs 22/7 är blomningen på sitt slut.

Kärret ligger vid foten av dalens norra sluttning, strax väster om vägen som går från väg 11 mot Eriksdal. Man kan parkera med försiktighet vid vitabäckskällan precis där vägen svängar upp i skogsbacken. Härifrån går en kort spång över bäcken och fram till kärret. Alternativ parkering lite längre upp i backen på andra sidan vägen. Blockera ej infarten här.

Hitta Vitabäckskärret på Eniro.

Kärrknipproten syns dåligt från spången, men desto bättre från grusvägen nedanför kärret. Man bör endast gå ut i den blöta och känsliga marken med försiktighet, och inte trampa ner vegetationen. Från kanten av den barmark som har uppkommit där matjord har grävts bort hittar man de flesta av kärrets arter.

Jätteeken vid Övedskloster












Övedskloster är en av Sveriges finaste rokokobyggnader, och även det historiska landskapet kring slottet är mycket besöksvärt. Den kulturhistorisk intresserade kan beundra byggnader, park och kulturlandskap. Läs mer på Övedsklosters hemsida. Den som är intresserad av djur och växter kan hitta ett flertal ovanliga arter inom slottets ägor. Mycket beror det på att det finns gott om månghundraåriga träd.

Ett av dessa träd är den tjockaste eken som är känd i Sjöbo kommun. Den har en omkrets på runt 6,50 meter i brösthöjd. Du hittar trädet 500 meter väster om slottet, 100 meter från bredden av Vombsjön.
Om du utgår från parkeringen norr om Övedskloster går du först in på gården, sedan tar du trädgårdsstigen öster om slottet. Trädgården är öppen för publik mellan 9.00 och 16.00 alla dagar. Söder om huvudbyggnaden följer du stigen utmed en ståtlig häck, och svänger sedan höger på en stig som i början kantas av lindträd, sedan av bok och ask. Efter 45o meter svänger du vänster på en markväg, som går mot Vombsjön och strandskogen där. Gå 100 meter med öppen betesmark på båda sidorna. Då har du jätteeken strax till vänster om markvägen. Den ser inte så stor ut på håll, men gå nära stammen, då upptäcker du vilken jätte det är.


Övedsklostereken är dock långt ifrån Skånes tjockaste ek. Det är istället Kungseken vid Bosjökloster, med en omkrets på mer än 9 meter. Då är den också en ihålig åldring, medan eken vid Övedskloster är frisk och ännu har många års tillväxt framför sig.

I skogsbrynet runt betesmarken du just har passerat finns många andra imponerande träd, både ek, bok, ask och även tre mycket stora tallar. Ekarna kallas "polska ekarna" och lär vara planterade på 1680-talet.