Snökanonen är skarpladdat

"Snökanonen från havet" har hela dagen haft siktet inställt på södra Skåne. Det har varit kraftiga snöbyar med lite uppehåll emellanåt, men fram mot kvällen började det snöa ihålligt i Lövestad, där detta skrivs. Det har kommit ett par decimeter på 3 timmar. Sammanlagt ligger det runt en halv meter. Det mest konstiga var att det också åskade flera gångar!

Här kan du se hur det såg ut kl 11.00, 17.40 och 20.10 Vill du följa med själv kan du göra det på DMI's radarbild

Varför får vi så mycket snö?

Plötsligt blev det vinter. Media letar i lådan med kaosrubriker, men med tanke på att kalendern bara visar första december är det nog klokt att spara några av rubrikerna tills senare.

Ändå måste man ju säga att det är ovanligt med så mycket snö redan nu. I natt föll det 20-30 centimeter, och just nu vräker det ner utan för fönsterna i Sjöbo. Hur kan det bli så? Vart tog den globala uppvärmningen vägen?

Uppvärmningen fortsätter helt oavsett att vi för tillfället har en köldknäpp. SMHIs hemsida har många bra bakgrundsartiklar om väder och klimat, och där kan man läsa att 2010 globalt ser ut att bli det varmaste året hittills i historien.

När vi har det kallt här beror det på att kall polarluft för årstiden har trängt ovanligt långt ner över Europa. Gränsen mellan polarluft och tempererad luft följer inte samma breddgrad hela vägen runt om jorden. Vanligtvis ligger den längre norrut över Europa än över Sibirien eller Canada. Här i södra Skandinavien brukar vi få in lågtryck från väster så här års, men ibland ändras tryckförhållanden i atmosfären över Nordatlanten, och då styrs de milda västvindar längre söderut. Det öppnar i sin tur för den kalla polarluft från nordost. Meteorologerna talar om "negativ nordatlantisk occilation", medan resultatet med ett bra folkligt uttryck kallas ryssvinter. När vi har det ovanligt kallt så brukar andra ha det ovanligt milt, och så är det också nu. I Grönlands huvudstad Nuuk ska det regna de kommande dagarna, och i staden Iqaluit i arktisk Canada är det +2 grader där det brukar vara minus 20.

När den kalla luften från nordost passerar Östersjon tar den upp fukt från havet, som fortfarande är 5-6 grader varmt. När luften når land bildas snöbyar, som kan blir riktigt kraftiga och som gärna vill komma på rad. "Snökanonen från havet" kallar SMHI det. Det är olika var snökanonen träffar, men om man tittar på danska vädertjänsten DMIs radarbild från i förmiddags kan man se att södra Skåne och Danmark fick sig en riktig fullträff.



Kommer ryssvintern att hålla i sig? Det vet meteorologerna inte. Polarluften kan ligga "fel" en hel vinter, så som den gjorde flera vintrar i början av 80-talet, men ger kylan väl vika kan det bli omslag till helt vanlig skånsk vinter, med skiftande lågtryck från väster.

Nu måste jag ut och ta lite bilder - publiceras här under dagen.

Vilda Västern i Skåne

Hade någon idag kommit på idén att göra en stor öppen gruva i kanten av natursköna Fyledalen hade det varit dödfött. Men nu finns den där, den nerlagda kvartsgruvan vid Eriksdal. Den har blivit en egenartad naturupplevelse och en mycket intressant geologisk lokal. Bitvis skulle gruvan kunna funka som location till en western, med sina eroderade raviner och en fargskala i vitt, svart, turkos och rostfärgad.

Det som har hämtats vid Eriksdal är inte guld, men sand. Dock inte vilket sand som helst. Det är mycket rent och finkornigt kvartssand, som har avlagrats i en kustmiljö under juratiden för sådär 150 millioner år sedan. De flesta lagren från den tiden har hårdnat till sten, men sanden vid Eriksdal har aldrig varit utsatt för tillräckligt stort tryck. Mellan sandlagren finns tunna lager av kol eller kolblandat sand, och genom jordskorpans rörelser har alltihop ställts på ände så att de lager som en gång var vågräta nu står nästan lodrätt.

Det har visat sig att några av lagren är blandade på ett sätt, som bäst kan förklaras med att dåvarande kusten drabbades av en jättelik Tsunami, många gångar kraftigare än den som härjade Thailand och Indonesien 2004.

Kring sandförekomsten finns det lera som innehåller välbevarade fossil från juratidens växter, fram för allt blad av olika arter ginkgoträd. Ett av bladen, som hittades i 1965, var av en art som då var ny för vetenskapen. Vid naturhistoriska riksmuseet i Stockholm pågår forskning, som skall jämföra Eriksdals ginkgoblad med fossil från Kina.

Eriksdals sand har använts till glasproduktion, till filter i industrin, som fyllning i de vita streck på svenska vägar och till verkets egen produkt "Fylefärg" - som massor av hus och stallbyggnader i Skåne har målats med. Även om sanden är naturligt finkornig, så maldes en del av den ner ytterligare till kvartsmjöl, och den delen av produktionen var problematisk. Efterhand som miljömedvetandet växte kritiserades verket hårt p.g.a. buller och spridning av hälsofarligt damm. Då anläggningen samtidigt var ganska föråldrad sålde dåvarande ägaren i 2008 området till Finja Betong AB, som snabbt lade ner verksamheten. Efter något års överväganden har det beslutats att produktionen inte återupptas, och de gamla industrianläggningarna i dalbottnen skall nu snart plockas ner.

Kvar blir själva gruvhålet. Medan verksamheten pågick var det tillträdesförbud medan det i dag ligger som lite av ett ingenmansland, tillhåll för flockar av korpar. Spår i sanden visar dock att någon rider eller går här ibland. Det är en spännande fråga vad som kommer at hända med området i framtiden. Naturen har redan tagit över, och kommer att göra så i ännu högre grad. Genom det som på ett sätt var ett övergrepp på Fyledalens vackra dalsluttning har vi fått en ny och spännande lokal i kommunen. Backsvalor bygger bon i branterna, vilda bin gräver bon i sanden, och den rödlistade stora vattensalamandern syns i vattnet under gäddnatens blad. Fyleverken är än så länge dåligt undersökt av biologerna, men säkert har fler spännande arter redan flyttat in. Så brukar det vara i gamla grustag och gruvor. Därför skall man inte heller jämna till och försöka dölja spåren.

Du hittar täckten på eniros karta här
All vistelse i området sker på egen risk. Gå inte in på industriområdet söder om vägen.

Länsstyrelsen

Länsstyrelsens hemsida ger massor av information om naturen i varenda kommun i Skåne. Se lokaler från Sjöbo här.

Helvetesgraven

Detta är en berättelse som kan börjas på olika sätt och på många olika platser.

På Vasagatan i Stockholm ligger huvudstadens gamla centralposthus där regeringskansliet i dag har 800 anställda sittande i nyrenoverade lokaler. Över fönster och dörrar flyger brevduvor av sten bland slungande bladrankor. Posthuset stod färdigt 1902 som en ytterst påkostnad byggnad.

Påkostat var även apoteket lejonet på stortorget i Malmö. Det har sin förebild i nederländska renässanshus, och byggnaden verkade så extravagant på Malmös då 60.000 invånare att de döpte den till "Teschska palatset" efter byggherren, apotekare John Tesch.
Sedan är det Stortorget 21 i Malmö, Skånebanken på Rosenbad, eller det inte fullt så mastiga kommunhuset i Sjöbo. Alla är uppförda runt förra sekelskiftet med användning av samma rödorange sandsten.

Eller varför inte börja med en olycka? Skånska Dagbladet tryckte 25 maj 1901 ett telegram om en förfärlig händelse. Tre män jobbade i ett schakt i Övedsklosters sandstensbrott. De hade i flera dagar arbetat med att frihugga ett jättelikt stenblock, men det hade inte lossnat helt som planerat, och arbetarna ville därför lägga ännu ett sprängskott under eller bakom. Då släppte stenen plötsligt. Nils Roslund, 36 år gammal före detta husar från Grimstofta, och Måns Jönsson, 37 årig husman från Brandstad, blev båda mosade som insekter under en skosula. Den yngre arbetaren Skog från Åsum kom i kläm med underkroppen och hann skrika på hjälp sekunderna innan han avled.

Männen hade av sin förman blivit tillsagda att stötta blocket innan de företog sig något, men det hade de inte gjort, "det var denna underlåtenhet som förkortade deras liv", noteras det lakoniskt i telegrammet.

Roslund och Jönsson var familjefäder. Roslund efterlämnade en sjuklig fru och sex barn, medan husman Jönsson och hans fru bara hade en pojke. Skog var ogift.

Olycksplatsen ligger i dag under djupt, svart vatten. I bokskogen mellan Övedskloster och Brandstad ligger det övergivna stenbrottet där den utsökta sandstenen till svenska prestigebyggen hämtades. Helvetetsgraven kallas det ibland, men detta namn är egentligen äldre och syftar på ett mindre stenbrott intill, där man på 1750-talet hämtade sten till Övedskloster slott och till andra av Övedsklosters egendomar.

Problemet med Övedsandstenen är att den är täckt av ett tjockt lager av ler och skiffer som först måste grävas bort. Detta var Helvetet. Det omänskliga slitet, vattnet som i skvalpande spannar fick langas upp för stegar, den blöta kylan på vintern, den ständiga risken för ras.

1896 återupptogs brytningen. Metoderna hade utvecklats, vattnet kunde pumpas bort och skiffermassorna köras bort med tippvagnar. 7-8 meter nere kom man åt sandstenen, men den bildade bara ett 2,5 meter tjockt lager. Det var alltså ingen idé att fortsätta på djupet, utan man var tvungen att följa lagret och hela tiden gräva bort ny yta. Tyvärr lutade lagret neråt, ständigt större massor fick avlägsnas, och redan efter ett par år blev brytningen olönsam. Då övergick företaget – Öwedsklosters Sandstensbrott AB – till en ovanlig metod för ett stenbrott: underjordisk gruvdrift. (fortsättas under bilderna)


Ett reklamhäfte från Öwedsklosters Sandstensbrott AB 1905. Innehåller en beskrivning av anlägg och arbetsmetoder, bilder från arbetsplatsen och bilder på ett tjugotal olika byggnader. Vänligen utlånat av Arne Falk, Sjöbo. Finns i kopia på Sjöbo bibliotek.

Under sandstenslagret fanns ett mjukt skifferlager som arbetarna kunde hacka bort för hand. De tog bort så lite som möjligt och fick krypa 5-6 meter in under stenen som mullvadar. Därefter högg man en smal gång in vid varje sida, och längst in sattes en särskilt maskin som på 16 timmar högg en fåra halvvägs genom den 5 meter breda stenbiten. En likadan fåra gjordes från andra sidan, och nu hängde stenblocket endast i taket och ett smalt stycke i bakkanten. Innan någon kröp in och borrade hål underifrån och upp bakom stenen fick den därför stöttas med trästämpor. Troligtvis var det detta som Roslund, Jönsson och Skog hade hoppat över. I hålen lades krut och elektriska tändhattar, mannen kröp ut, stämporna togs bort och stenblocket sprängdes loss i ett stycke med dunder och brak. Blocken vägde ända upp till 150 ton.

Ovanför blocket hade nu bildats ett utrymme där männen på nytt kunde krypa in och klyva blocket i mindre delar på några ton, som kunde lastas på rälsvagnar och dras upp. Gruvdriften kring år 1900 verkar inte ha varit mindre av ett helvete än 1700-talets öppna stenbrott.

Uppe på ytan fanns en stenindustri som var förvånansvärt modern för sin tid. En diamantbesatt såg delade stenen i tjocka skivor, andra sågar delade skivorna i lämpliga block som stenhuggarna kunde bearbeta. Byggnadsdetaljer, kolonner, profiler, vinrankor, gripar, lejon och troligtvis även centralposthusets duvor har formats här ute i bokskogen. Efter de första åren skickade man inte iväg någon oförarbetad sten, utan all tillverkning skedde på plats.

1904 fördes järnvägen fram till brottet via ett sidospår till Landskrona-Sjöbo banan. Efterhand som gruvgångarna blev längre och djupare blev brytningen dock oekonomisk, och 1906 stängde verksamheten.

I dag är platsen fullständigt övergiven. Bokarnas grenar hänger lågt över det vattenfyllda stenbrottet. Man kan inte ana att det under vattnet finns breda gruvgångar som når 90 meter in under skogen.

Bortglömd

Titta noga på de här bilderna.

De är inte märkvärdiga på något sätt. Det som är tänkvärd är platsen de är tagna: inne i Sjöbo samhälle, mitt mellan Färsingaskolan och Sandbäckskolan, ligger ett litet naturområde som i stort sett får sköta sig själv.

Bilder är tacksamma. Man ser inte att skogsdungen är liten och att det är brännässlor i kanterna. Men gräsbacken, den gamla boken, hasselsnåret och ekorren finns där, mitt i byn. Det mest konstiga var att det inte var några spår av barn som hade lekt där. Inga kojor, inga ditforslade grejor. Sysslar barn inte alls med sånt längre?

En vårtbitare i sängen

- Hjälp! Det är en skitstor gräshoppa i min säng!

Så lät det i går kväll här hemma.

- Det är ingen riktig gräshoppa, det är en grön vårtbitare och den är köttätande, försökte jag misslyckat pedagogiskt att förklara.

Vårtbitaren kan faktisk bita så det gör ont. Ofredaren internerades i en glasburk över natten och ställde snällt upp till fotografering vid frisläppningen i morse. Den svärdslikande pigg i bakändan visar att det är en hona, det är hennes äggläggningsrör som hon sticker ner i marken.

Hanarna sitter i buskar och träd ett par meter över marken och spelar på eftermiddagen och kvällen. Tzi-zi-zi-zi låter det (lyssna). Med lite tålamod kan man leta upp dem med hjälp av ljudet, men de är svåra att få syn på, för de är precis lika gröna som löven. Om vårtbitaren märker att den är iakttagen gömmer den sig, och försöker man ta den låter den sig dumpa ner och blir borta i gräset. Vårtbitaren kan också hoppa och flyga en bit. Den är en klumpig flygare och brukar landa efter några meter.

Vårtbitaren äter allt möjligt. Andra insekter och larver, men även gröna blad. Den gröna vårtbitaren är den vanligaste, men det finns fler arter, och de känns igen på sina väldigt långa antenner. De äkta gräshopporna är vegetarianer och har korta antenner. Några mindre gräshoppsarter är mycket vanliga och hoppar framför fötterna för varje steg om man går i högt gräs. De är oskadliga släktingar till vandringsgräshoppan, känd från bibeln och från nutida gräshoppsplågar söderut. I den förgångna veckan har vandringsgräshoppor dykt upp på svenska östersjökusten. Det kan hända ibland i sydostliga vindar, men det är ingen risk att de förökar sig här.

Vårtbitaren däremot lägger ägg som klarar vintern i jorden och kläcks nästa vår. Ur ägget kommer ingen larv som hos många andra insekter, men en liten unge som liknar den vuxna vårtbitaren. Nymfen, som ungen kallas, växer genom att ömsa skinn ett antal gånger. Först i vuxenstadiet får den vingar.

Vill du veta mer om vårtbitare och gräshoppor har naturhistoriska riksmuseet nyligen släppt en fin liten bok som heter "Gräshoppor i Sverige - en fältguide". Den kan beställas från bert.gustafsson(at)nrm.se och kostar ca 60 kronor + porto. Du kan se och höra de flesta av arterna här.

Backgräshoppa är en mycket vanlig liten gräshoppa med färg som visset gräs.