Fler spår

Jag har redan skrivit om alla spår i snön. När snön ligger så länge som nu, så kan man riktigt se hur mycket trafik det är av djur på vissa ställen. Första bilden är från Frualid, där vildsvinen har trampat ett helt nät av vägar.

Inne i ett snår hade svinen gjort en sovplats som en fördjupning fodrad med gräs. Tamsvin som hålls ute gör samma sak, om de har möjlighet.

Här är avtryck av en fågelvinge, kanske en skata. Till höger har det hoppat en mus.

Möss är rädda för att springa ut på öppna ytor, där rovfåglar och rovdjur kommer åt dem. Här har en mus irrat runt mellan torra nässlor. Kanske ligger det näringsrika nässelfrön i snön.

Naturen i Sjöbo har gått på facebook

Nu kan du bli fan av Sjöbos natur på facebook! Där kan du själv dela med dig av tips, upplevelser eller bilder. Jag kommer att göra samma sak, och när det finns en ny blogpost här kommer jag att länka till den från facebooksidan.

Lodjuret är kvar

Lodjuret som sågs vid Övedskloster före jul är kvar kring Sjöbo, berättar Ystads Allehanda. Enligt länsstyrelsens rovdjursenhet har lon iagttagats i närheten av Björka, och 1. februari var det naturkännaren Kjell Nilsson som såg lodjuret från sitt köksfönster i utkanten av Sjöbo samhälle, nära Åsumån.

I närheten av huset kunde Kjell Nilsson sedan ta bilder på djurets spår i snön.

Grattis till Kjell Nilsson, som har säkrat bevis på Sveriges sydligaste lodjur!

Kulturens Östarp vintertid

Bakom det märkliga namnet Kulturens Östarp gömmer sig ett friluftsmuseum som ägs och drivs av Kulturen i Lund, även om det ligger i Sjöbo kommun. Östarp ligger i vackra omgivningar vid Romeleåsens östra fot, närmre bestämt mellan Veberöd och Blentarp - se karta här.

Vid Östarp finns Gammelgården som är bevarat på plats och visar på en skånsk gårdsmiljö från 1800-talet. En vattenkvarn och en stubbkvarn har flyttats dit efter att kulturen köpte området - det gjorde de förresten redan i 1922.

Till Östarp hör också Möllegården, där gårdbrukarna Lars Göran och Jenny bor. De driver markerna med hästredskap av 1930-tals modell. De stora gyllenbruna ardennerhästarna och nordsvenskarna brukar gå ute i hagarna om de inte jobbar. Det finns även kor, får, getter, grisar, höns och gäss på Östarp, och alla djuren är av gamla lantraser.

Vintertid är gården stängd, men Östarp är värt ett besök ändå, särskilt nu när snön ligger så vackert.

Till Gammalgården hör en trädgård, ja egentligen är det två olika trädgårdar i helt olika stil.

Närmast huset finns en fin traditionell bondträdgård med buxbomhäckar och grusade gångar. Lite längre mot väster står tre enorma granar och andra stora träd som planterades i slutet på 1800-talet, då gårdens ägare ville skapa en engelsk park efter tidens mode. Ädelgranen, som då var en sällsynthet, har blivit den amerikanska jätten som den egentligen är. Man får vara tre personer för att nå runt stammen. Egentligen helt malplacerat i en historisk miljö, men en imponerande påminnelse om att tiden har gått.

Kring Östarp finns också inhemska jätteträd. Grova ekar och mångstammiga bokar ger minnen om de vilda skogarna som för flera hundra år sidan täckte landskapet öster om Romeleåsen. Skogarna trängdes undan av jordbruk och betesdjur så att landskapet till sist var nästan naket. Då blev det problem med sandflykt, och de tallskogar som nu är dominerande planterades. Den historien skall jag återkomma till.

Spår

Några lodjursspår har inte rapporterats, men går man ut i naturen nu kan man hitta alla möjliga andra spår. Ett av de allra vanligaste är märken efter rådjurets klövar.

Visste du förresten att vartenda rådjur i hela Sverige härstammar från Sjöbo? i slutet på 1700-talet utrotades den svenska rådjurstammen nämligen nästan fullständigt, efter att jakten hade frigivits. Enligt källor var det endast kring Övedskloster det fanns rådjur kvar. Då jakten slutligen upphörde kring 1830 spred rådjuren sig åter, och förvånansvärt snabbt återtog de sitt gamla utbredningsområde.

Spår är inte bara fotavtrycken av olika djur. De visar också på hur djuren rör sig och ibland olika saker som har hänt. Man kan hitta en snögrop där en hare har suttit och tryckt eller kanske ett vingavtryck från en rovfågel som har slagit ner.

Men vad har hänt här? Finns det någon läsare som har lust att gissa?

Spåret är inte gjort av något litet djur. Här har det gått bredvid mina storlek 46. (Nej, jag hade inte en mindre dinosaurie med i koppel...)

Lodjur på besök!

Det var tydligen ett lodjur i närheten av Sjöbo i december. Hans Ramel så lodjuret på bara 25-30 meters håll när han 12. dec satt i ett jakttorn ett par kilometer norr om Övedskloster - slottet som familien Ramel är ägare till. Länsstyrelsens rovdjursekspert Nils Carlsson säger till Skånska Dagbladet att inget lodjur har synts så långt söderut i modern tid, men han bedömer ändå iakttagelsen som trovärdig. Hans Ramel är van jägare och hade bra sikt till lodjuret, han kunde se både de svarta örontofsarna och den korta svansen. Båda kännetecken ses på bilden här, som dock är hämtat från Wikimedia.

Övedsklosters förvaltare Lars Bæksted fick en mer osäker skymt av djuret i mellandagarna, på nästan samma plats. Skogarna vid slottet är ostörda och viltrika, så kanske lodjuret har hittat ett bra ställe att stanna över vintern?

Lodjur kan å andra sidan röra sig långt, så det är kanske mest troligt att den vandrar vidare och möjligen iakttas någon annan stans. Hur som helst kommer den att dra sig norrut framåt våren, anser Nils Carlsson. Den måste till norra Skåne eller längre för att hitta en partner.

Ett lodjur väger bara runt 20 kg. Det är en skicklig jägare av småvilt og kan också fälla ett rådjur, men för människor finns det absolut inget att oroa sig för. Tvärtom behövs en väldig tur för att överhuvudtaget få se ett lodjur. De är skygga och drar sig undan.

Just nu faller det ny snö i Skåne. Om lodjuret finns kvar går det kanske att hitta spår. De liknar kattspår i tredubbel storlek. Se hur spåren ser ut.

Ser du lodjuret eller spår av det kan du kontakta UT i Sjöbo eller Länsstyrelsens rovdjursenhet.

Uppdatering - lodjuret sågs vid Åsum 1. febr.

Guldfynd från Åsum

Jag lovade berätta om ett otroligt fornfynd från Åsum. Historiska Museet i Stockholm har en sökfunktion på nätet, där man kan se vad de har i samlingarna från vartenda socken i landet. Om det är fina saker brukar det finnas en bild också.

Sjöbotrakten har relativt lite fornminnen, så det var utan några större förväntningar att jag började titta igenom sökresultaten.
Jaha, från Näsby är det minsann några fina vikingatidsfynd, bl.a. en silverskatt med vackra armringar och en myntskatt med europeiska och arabiska mynt. Undangömt vikingasilver finns lite här och var, men kul att vi har något från Sjöbo också.

Men under Södra Åsum poppade det fram en bild som fick mig att hoppa till i stolen. Jag vet mycket väl vad detta är: det är en guldbrakteat från folkvandringstid, runt 500-talet. Motivet i mitten med en häst och ett huvud är typiskt, och jag har själv fotograferat brakteater från Bornholm med precis samma motiv. Brevid hästen är en kort runtekst också, det är inte så vanligt, även om det finns på en och annan brakteat. Men allt det runt om! Mönster i vackert relief, utfört med mycket säker hand för 1500 år sedan. Och bara storleken - så stor är ingen brakteat jag känner till... Det står i bildteksten att guldskivan är 12,3 cm på tvären och väger 100 gram! Det verkar helt omöjligt.

Det visar sig att det bara är jag som inte har lärt topplistan över svenska fornfynd. När man börjar leta blir det klart att brakteaten från Södra Åsum er den största som överhuvudtaget har hittats i Norden (och därmed i världen, eftersom brakteater är en nordisk grej)
Den finns nu i guldrummet på Historiska Museet, där man har ställt ut det bästa av det bästa.



Brakteater är hängsmycken som kan ha suttit i ett hänge på kläderna eller runt halsen. De brukar ha ett ösken, men här har det har trillat av eller kanske avlägsnats med flit. Man tror att de har burits av högt uppsatta personer som tecken på värdighet, inte helt olikt medaljer i senare tider.

Hur i hela friden har järnålderns största guldmedalj då hamnat i Åsum? Kan den personen som har burit den ha bott här? Möjligen, men då har Åsum varit en mycket viktigare plats än vi känner till i dag. Om guldstycket hörde hemma någon annan stans finns det två möjligheter: Det kan ha offrats eller det kan har gömts undan av någon, som kanske inte var rätta ägaren.

Både offerplats och rånare kan man tänka sig vid ett vadställe.

Brakteaten hittades förresten redan på 1800-talet. Den exakta fyndplatsen är okänd.

Uppdatering: Skånska Dagbladet har gjort en bra artikel om fyndet 3. mars 2010.

(bilder: © Historiska Museet, Stockholm)