Husdjurhållningen framstår inte alltid positivt i media. Långa djurtransporter eller olyckliga fall av vanvård skapar rubriker. I klimatfrågan kan vi till och med höra om hotet från metanrapande kossor.
Ändå är det god anledning att säga tack till korna, kvigorna och tjurkalvarna. Tack för att ni har ett sätt att äta och trampa som gör att örter och blommor trivs. Utan boskap skulle det skånska landskapet inte bara förlora mycket av sin historia, det skulle också bli tråkigare och väsentligt fattigare på vilda arter.
Naturligtvis är det de lantbrukare som ser till att djuren går på naturbetesmark som verkligen förtjänar tack. Det är ju inte bara att släppa djuren sommartid, de måste skötas om året runt och marken måste stängas. Ibland måste man röja slånbuskar som inte korna klarar av. Egentligen är det inte lönsamt i ett modent lantbruk, men riktigt många lantbrukare gillar att vårda sina naturbetesmarker.
Det hjälper så klart att man kan få bidrag till betesmark som har höga biologiska värden. Utan de så kallade miljöstöden skulle vi inte ha mycket naturbetesmark kvar, men om det inte finns någon som vill åta sig jobbet med att ha djur gör bidragen ingen nytta.
Varför måste det förresten vara nötkreatur, som går i ängarna? Duger inte alla Sjöbos hästar som naturvårdare? Jo, på torra beten kan det gå bra med hästar, men på blöt mark funkar bara nötdjur, och överallt är de att föredra. De har helt enkelt ett sätt att beta på som gynnar floran. Hästar undviker ofta vissa områden medan de betar helt kort på andra. Får kan vara direkt skadliga i känsliga områden. De älskar blommor och örter och kan äta upp just de sällsynta arterna före allt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar