Se upp, nu går det fort! För blåsipporna är blomningen snart över och de leverformade bladen håller på att vika ut sig. Jag hittade en riktigt bra blåsippslokal i går, när jag gick på en bit av den gamla banvallen mellan Sjöbo och Övedskloster. Blåsipporna växte här och var i skogen, men allra bäst uppe på banvallen. Det är kul att övergivna anläggningar faktisk kan berika naturen.
Den mest dominerande vårblomman i skogen är vitsippan. Ibland står det några klungor ute i betesmarkerna också, men i bokskogen bildar vitsipporna en tät matta, som till eksempel i Lövestads Åsar.
Baksidan av kronbladen har ofta en rosa ton och sällsynt kan hela blomman vara ljusrosa. Vitsippan är nog allra vackrast innan den slår ut helt.
Rött färgämne kan även finnas i bladen. Då ser man vilka blad som hör till samma individ, det är nämligen så att vitsippan sprider ut sig med hjälp av krypande jordstammar, så blommor från samma stam är genetisk lika.
På bördigare, fuktigare mark växer gulsippan. Den blir aldrig lika dominerande som vitsippan men växer ofta mer gruppvis. Annars liknar gul- och vitsippan varandra i blad och växtsätt. De tillhör också samma botaniska släkte, nämligen Anemone. Blåsippans blad är helt annorlunda och den är enda nordiska representanten för ett annat släkte, Hepatica. Artsnamnet är nobilis som betyder ädel.
På danska kallas alla tre för anemoner, medan det vi kallar anemoner på svenska är främmande medlemmar av anemone-släktet som odlas i trädgården. Växtnamn och språk kan vara mycket rörigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar